1984

Vissa begrepp ger så fort man kommer i kontakt med dem en tydlig signal som kan ge en lång rad associationer. Ordet ”Kafka” i olika sammansättningar ger tankar på en skrämmande och grym och oförståelig värld. Ett besläktat ord är ”1984”. Detta är som bekant ursprungligen titeln på den engelske författaren George Orwells roman från 1949 om ett framtida samhälle där Big Brother övervakar allt du gör och där språket används på ett förvridet sätt av makthavarna för sina egna syften.

Orwell såg sin bok som en varning för en utveckling han tyckte sig se i sitt samtida samhälle. En vanlig föreställning är att Orwell hämtat inspiration från dåtidens diktaturstater, Sovjet och Nazityskland. Delvis var dessa viktiga inslag i hans roman – han hade inga illusioner om vad dessa och andra diktaturer var ute efter eller kunde göra med människor. Men Orwell hade även upplevelser på närmare håll i åtanke. Under 2:a världskriget arbetade Orwell för BBC på dess indiska sektion. Under sin ungdom hade han arbetat i östern, detta märks i hans första roman Burmese Days (1934) och han var på det klara med imperialismens baksida och hade stor förståelse för Indiens självständighetssträvanden. Hans upplevelser på BBCs indiska sektion, som sänd krigskommentarer till Indien, skrämde honom. Den censur som utövades var en av de främsta inspirationerna till 1984.

Året 1984 upptäckte W J West i BBCs arkiv Orwells radiomanuskript från krigsåren. I två volymer, The War Commentaries och The War Broadcasts (1985), utgivna av West kan man detaljerat och skrämmande följa hur censuren fungerade.

1956 filmades boken 1984 första gången som en tidstypisk science fictionfilm. Den filmens främsta tillgångar var skådespelarna Donald Pleasance som Winston Smith och Michael Redgrave som förhörsledaren.

Michael Radfords version, från 1984, försöker se ut som om den var gjord 1948, här finns ingen glänsande och strömlinjeformad dekor från nutidens rymdepos. Dekor och miljö är brunaktig och trist, precis som samhället. Även i denna version är skådespelarna en stor tillgång. John Hurt som den plågade Smith gör en av sina många övertygande insatser som förföljd och torterad människa. Richard Burton gjorde här sin sista roll, och han lyckades resa sig ur alkoholångorna och visa att han var en bra skådespelare. Han lyckas ge sin otäcka rollfigur, som t ex torterar Smith med råttor, vissa mänskliga, nästan sympatiska drag. På detta sätt blir det hela mer övertygande och skrämmande – det blir inte den vanliga filmpsykopaten som är så galen att vi enkelt kan distansera oss. Vi inser att det inte är särskilt mycket som skiljer förtryckaren från den förtryckte. Och denna insikt är inte särskilt behaglig.