Casablanca

Filmer brukar, av okunnighet eller lättja, betraktas som regissörens verk. Kanske är det även för att kunna applicera konstteorier utvecklade för litteratur och bildkonst där ett verk ofta är en mans eller en kvinnas verk fullt ut. Men när det gäller film är förhållandena långt mer komplexa och man tvingas ta in en mycket vidare syn på konst och konsthistoria för att förstå och beskriva en films tillkomst och upphov.

Det finns filmer som är ett harmoniskt konglomerat av en mängd var för sig starkt personliga artisters bidrag, sammanfogade under ledning av en kreativ producent. Likt en katedral där alla de enskilda detaljerna utförts av skickliga konsthantverkare men helheten ändå är magnifik och grandios. Casablanca är det bästa exemplet på en sådan film.

Hal B Wallis hette producenten som formade Casablanca. Han jobbade för Warner Bros där hans avdelning producerade en lång rad framgångsrika och minnesvärda filmer under 1930- och 1940-talet. För Casablanca, som i inledningsskedet inte avvek märkbart från många andra produktioner på gång samtidigt, samlade han de talanger han visste skulle åstadkomma vad han ville ha – en professionell, genomarbetad, välpolerad produkt av hög teknisk kvalitet.

Manuskriptet har sitt ursprung i en teaterpjäs av Murray Burnett och Joan Alison, inspirerad av Burnetts upplevelser i Nazitysland. Material till en romantisk äventyrsfilm. Men under förberedelserna för filmen, de många manusversionerna, kom USA att dras in i världskriget. Warners var den Hollywoodstudio som var mest uttalat anti-nazistisk och Casablanca blev mer och mer ett försvar för USAs övergivande av sin tidigare isolationistiska politik.

När filmen började närma sig fullbordan hade Casablanca, staden, intagits av engelska och amerikanska trupper – världshistorien spelade med i marknadsföringens spel. Filmen blev en moralhöjande del av krigspropagandan, demokratin och frihetens kämpar skulle övervinna de smått löjliga men onda operettsoldater som nazisterna avbildades som. Entusiasmen för budskapet slår en med kraft från duken – huvudparten av rollistan och statisterna var utvandrade européer, somliga flyktingar eller djupt engagerade anti-nazister som Conrad Veidt (nazimajor Strasser i filmen).

Några år senare, 1944, gjordes en uppföljare med många från den ursprungliga rollistan, Passage to Marseille. Numera är den närmast bortglömd, men det är intressant att i den se hur inställningen till kriget ändrats. Kriget är inte längre ett spännande pojkäventyr. Under de två år som gått hade den amerikanska hemmapubliken lärt känna de formella telegrammen från krigsministeriet med dödsbud, de återvändande liksäckarna. Kriget i Passage to Marseille är ett svart tillstånd, men ett som måste genomkämpas. Humphrey Bogarts stridspilot dör och filmen slutar med att Claude Rains vid hans grav läser högt ur det brev Bogart skrev till sin son, en flammande appell att inga offer är för stora i kampen för frihet.

För den som är intresserad av filmen Casablancas tillkomst rekommenderas Aljean Harmetz bok Round Up the Usual Suspects, en av de bästa böcker som skrivits om Hollywoods studiosystem.

HE