Nosferatu

Vampyren – blodsugaren, den levande döde, nattvarelsen vars vilja helt underkastar dess offer. När Bram Stoker 1897 skrev sin roman Dracula använde han många element från myterna och legenderna. Många av detaljerna härstammade från den grymme härskaren Vlad ”Pålspetsaren” Tepes i 1400-talets Transylvanien. Annat togs från arketypiska legender. Men i Stokers roman fick dessa element från människans mörka och okända ursprung representera mycket av det i människans natur som det viktorianska samhället förnekade och förträngde. Och allt som förträngs frammanar skräck. Skräcken för ohämmade känsloyttringar, skräcken för det kroppsliga, skräcken för sexualiteten, skräcken för det sensuella. Allt detta som ansågs djuriskt och som hotade att dra ned människan från sin civiliserade och disciplinerade upphöjdhet ner i ett vilt och okontrollerat tillstånd. En enda spricka i fasaden kunde hota samhällets fortbestånd – en spricka som vampyren i nattens dunkel slet upp med sina rakbladsvassa huggtänder.

När Henrik Galeen i 1920-talets efterkrigs-Tyskland, ett land där den ordnade, eviga och trygga samhällsordning viktorianismen eftersträvade redan fallit sönder och ett ekonomiskt och socialt kaos rådde, lämnade han Stokers samtidsförankring därhän. Handlingen flyttades från 1890-talets London till Bremen i pestens tid. Den armé av råttor som beledsagade Nosferatu, greve Orlock, spred pesten och därmed kaos, död och förintelse.

Purister och petimätrar som förläst sig på Stokers version har klagat övar att i Nosferatu har vi en vampyr med såväl skugga som spegelbild. Ett hädiskt regelbrott för renläriga vampyrer! Men det är logiskt. Nosferatu är ju inte företrädaren för det inre moraliska förfall som Stokers Dracula är. Han representerar ett mycket konkret hot i ett samhälle där svält och misär är ett faktum, inte bara en möjlig utsikt.

Man har också klagat över den något naivistiska stilen i dekor och spel i F W Murnaus film, att filmen verkade ålderdomlig redan när den kom 1922. Men just detta gör att Nosferatu, Eine Symphonie des Grauens, till skillnad från de flesta andra filmer vinner på att åldras. När man ser den kan man nästan få känslan av att se en film som faktiskt kommer från medeltiden, en i sanning kuslig känsla. Och den som en gång sett greve Orlock i Max Schrecks taniga och stela gestalt glömmer det aldrig.

NB