Tumbleweeds
USA 1925.
Regi: King Baggott. Manus: Hal G Evarts och C Gardner Sullivan. Foto: Joseph August. I rollerna: William S Hart (Don Carver), Barbara Bedford (Molly Lassiter), Lucien Littlefield (Kentucky Rose), J Gordon Russell (Noll Lassiter), Richard R Neil (Bill Freel), Jack Murphy (Bart Lassiter), Lilian Leighton (mrs Riley).
Det är som bekant skillnad mellan historiska fakta och fiktion, detta är väl närmast en truism. Men det existerar inte vattentäta skott mellan de två. Ett problem i relationen mellan fiktion och historia är västernfilmen. Denna filmgenre har tagit upp många historiska händelser från erövringen av den amerikanska västern under senare delen av 1800-talet. Men få västernfilmer är historiskt korrekta. Men detta är inte det viktiga med västernfilmerna. Det är istället myt och fiktion och en genres egna svårbeskrivna lagar som används för att säga något väsentligt om människans situation.
En av västernfilmens tidigaste och berömdaste hjältar var William S Hart. Han hade ambitionen att skildra västernepoken historiskt, som det var. Hart blev snabbt övertygad om att det var detta han gjorde och att han själv personifierade västern. Detta är naturligtvis mycket diskutabelt men historikerna Fenin och Everson i ”The Western” (1962/73) sväljer oreserverat Harts anspråk, vilket ger deras framställning en svår slagskugga.
Hart debuterade som filmskådespelare när han var 44 år. Först spelade han skurk men etablerade snabbt sin standardfigur. hans hjälte är realistisk och hård men inte i avsaknad av mjukare drag, om inte annat så i relation till sin häst. Harts spelstil var återhållen och kärv, som många senare västernhjältar tagit efter. Det anses att Hart var den helt dominerande kraften i de filmer han medverkade i, även om andra stod för regi och manus.
Tumbleweeds är Harts sista film, men den är inte berömd som en hjältes svanesång. Den mest kända sekvensen är tävlingen efter land (”the land run”). Det hela går ut på att från en gemensam start i gryningen komma så långt som möjligt och inmuta landet man kommit till. Hela denna sekvens är ett av de bästa exemplen på hur långt stumfilmen kommit som konstnärligt medium 1925. Många av dessa konstnärliga erövringar skulle överges när ljudfilmen kom. Det finns somliga som hävdar att filmen sedan aldrig nådde samma konstnärliga framgångar som i de bästa stumfilmerna.
HE