The Fearless Vampire Killers or Pardon Me, But Your Teeth Are in My Neck or Dance of the Vampires
England 1967.
Regi: Roman Polanski. Manus: Roman Polanski, Gérard Brach. Foto: Douglas Slocombe. Musik: Krzysztof Komeda. Huggtänder: dr Ludwig von Krankheit. I rollerna: Jack MacGowran (professor Abronsius), Roman Polanski (hans assistent Alfred), Sharon Tate (Sarah, värdshusvärdens dotter), Alfie Bass (Yoine Shagal, värdshusvärd), Ferdy Mayne (greve von Krolock), Terry Downes (Koukol), Ronald Lacey.
För en regissör med en så svart syn på mänskligheten som Roman Polanski tycks är det inte underligt att när han gör en munter komedi så handlar den om vampyrer.
Vi får följa professor Abronsius och hans assistent Alfred (spelad av Roman Polanski själv) som, likt Bram Stokers professor van Helsing, är ute på vampyrjakt. Deras ambition är att utrota en slavisk vampyrfamilj i deras slott. Dock är de något för fumlande och snubblande för att få riktig snitts på hanterandet av vitlökarna, silverkorsen och träpålarna.
Polanski ger här en älskad filmgenre, skräckfilmen, några kärleksfulla tjuvnyp. Han kan skräckfilmen och fyller sin parodi med anspelningar. Jämför till exempel namnen på vampyrerna, greve von Krolock i Polanskis film och greve Orlock i F W Murnaus Nosferatu.
Men man känner i denna komedi också igen en hel del från Polanskis mer seriösa skräckfilmer, där skräcken mer är av psykologisk/existentiell natur än framkallad av monster och andra nattens varelser. För Polanski rymmer människan själv mer än nog av skräck och ondska. I hans filmer återkommer ofta situationer som visar hur rädslan gör människan grym, hur grymheten sluts i en ond cirkel och föder sig själv. Ofta visar han, i en Kafkaesque ton, hur den lilla människan trots, eller på grund av, sina strävanden att undvika problem och skapa sig en trygg och stabil tillvaro istället försätter sig i kaos eller förorsakar sin egen undergång. Idyller är aldrig bräckligare än i Polanskifilmer och avgrunder aldrig djupare.
Ingen kan heller använda det slutna rummet i film som Polanski. Rum som samtidigt är instängda fängelser och trygga inneslutningar, sanktuarier. Ingen kan heller som Polanski låta dessa rum penetreras av hotfulla krafter. De tydligaste, och mest omskakande, exemplen finns i hans filmer Repulsion, Rosemarys baby och Hyresgästen, filmer där själva lägenheterna de utspelas i måste räknas som huvudpersoner i dramat.
Så, ett mellanspel i ett dragit slott bland vampyrer och icke-döda, är i Polanskis värld en behaglig och lugn avkoppling. Fasorna finns ute, utanför biografen, i verkligheten.
NB