Amatören

Fabriksarbetaren Filip Mosz köper en filmkamera för att filma sin nyfödda dotter. Men han blir fascinerad av filmskapandet och får snart i uppdrag att göra en officell film om fabriken där han arbetar. Men Filips ambitioner att filma ”verkligheten”, som han ser den, kommer snart i konflikt med hans uppdragsgivare. Aven för hans privata liv får filmandet ödesdigra konsekvenser, men Filip är fast i sin fascination inför filmmediet och dess möjligheter. Amatören var den första film av Kieslowski som visades på svensk biografer, 1981. Hans första långfilm, Arret från 1976, visades i svensk TV 1980. Amatören fick övervägande bra kritik vid den svensk premiären, Bernt Eklund i Expressen uppmanade läsarna att lära sig regissören namn, det skulle komma att dyka upp igen.

Om varför han slutade göra dokumentärfilm säger Kieslowski:

”Allt låter sig inte beskrivas. Det är det som är dokumentärfilmens problem. Det faller så att säga på eget grepp. Ju närmare inpå någon den vill komma, desto mer skärmar den personen av sig. Och det är helt naturligt. Det finns inget att göra åt det. Om jag gör en film om kärlek, så kan jag inte kliva in i ett sovrum där människor älskar på riktigt. Om jag gör en film om döden, så kan jag inte filma en döende människa, eftersom det är en så privat angelägenhet att den människan bör lämnas i fred., Ja, när jag filmade lade jag märke till att ju närmare jag ville komma en individ, desto mer slöt sig vederbörande i sitt skal tillsamans med allt det som jag var intresserad av.

Det var nog därför som jag gick över till spelfilm. Där är det inget problem. Behöver jag ett par som älskar i en säng – inga bekymmer. Det är förstås inte alla skådespelerskor som är villiga att ta av sig behån, men då hittar man bara någon som inte har något emot det. Någon ska dö. Visst. I nästa ögonblick är han på benen igen. Och så vidare. Jag kan till och med skaffa lite glycerin och droppa lite i ögat på skådespelerskan om jag vill att hon skall gråta. Många gånger lyckades jag fotografera verkliga tårar. Det är något helt annat. Men nu har jag glycerinet. De verkliga tårarna skrämmer mig. Jag undra till och med om jag har rätt att fotografera dem. Vid sådana tillfällen känner jag mig som någon som hamnat på ett område som egentligen är förbjuden mark. Det är huvudskälet till att jag skydde undan dokumentärfilmandet. (K om K, s 86)

Kanske något för svenska dokumentärfilmare att begrunda?

HE