Barntjuven

”Jag citerar alltid Jean Renoir som menade att när man filmar måste man stänga alla dörrar. Verkligheten får inte komma in och förorena din film, ty verkligheten är en annan. Men, säger Renoir, det är lika viktigt att du lämnar ett fönster öppet så att den verklighet som du utestänger kan komma in av egen kraft och inte därför att du säger ’kom in’.

För mig betyder det att en film som inte är perfekt har en helt annan vitalitet. I denna min nya film har jag lämnat många fönster öppna. Den är antagligen inte lika fulländad som mina tidigare filmer, men den är vitalare och tillhör mig på ett sätt som ingen annan film jag har gjort.” [Gianni Amelio i intervju av Peter Loewe, Chaplin 1/1992, s51]

Giannni Amelio, född 1945 kom in i film världen omkring 1970. Sina först arbeten gjorde han för Italiensk TV, innan han så småningom gick över till att göra biograffilm. Sitt stor genombrott fick han med Öppna dörrar (1990) om en uppmärksammad rättsaffär på Sicilen under 30-talet, med Gian Maria Volonte i en magnifik huvudroll Efter Barntjuven har Amelio gjort Lamerica (1995) om den till synes hopplösa situationen i dagens Albanien.

Barntjuven är berättelsen om två syskon som tas om hand av de social myndigheterna efter det att flickan utnyttjats i barnprostitution av moderna. Två poliser får i uppdrag att transportera barnen till ett barnhem, men den ena tar bondpermis och Antonio står ensam inför ett uppdrag han från början inte vill ha.

Barndom på film

Att göra trovärdig och osentimentala barnskildringar på film är inte lätt. Filmhistorien är full av falska och tårdränkta barnhistorier, man kan nämna Shirley Temple som ett avskräckande exempel. Men några äkta barnskildringar finns det ändå. Nämnas kan Rene Clements Förbjuden lek (1951) om två barns upplevelser av döden och andra världskrigets fasor. En av de främsta barnskildrarn var François Truffaut, bland hans filmer kan nämnas den självbiografiska De 400 slagen (1959) och den finstämda barnkollektivskildringen Fickpengar (1975). Amerikanarna är inte särskilt bra på att trovärdigt skildra barn på film, men två lyckade exempel kan noteras, Steven Spielbergs ET (1982) och Clint Eastwoods En perfekt värld (1994) Många anser att vissa svenska filmare är bra på att skildra barn, men det är inte alla som håller med om det.

Referens med reverens

En av de allra främst barnskildrarna är Vittoria De Sica, med sin klassiska filmer som Miraklet i Milano (1950), som Filmstudion visar den 26 november. De Sicas bästa film, och förmodligen hans främst barnskildring är Cykeltjuven (1949). Amelios film anknyter på flera sätt till De Sicas mästerverk. Fadern i Cykeltjuven heter precis som polisen i Barntjuven Antonio. I en scen i Barntjuven refererar Amelio direkt till De Sicas film, han gör en egen scen som anspelar på slutet av Cykeltjuven där den lille Bruno tar sin faders hand, en gest som ger dem båda tröst och hopp.

Några kritiker har sett Barntjuven som ett försök till att återuppväcka neorealismen. Men Amelio har värjt sig mot denna typ av lättköpt paralleller, även om han naturligtvis erkänner sitt beroende, och sin beundran, inför Vittorio De Sica.

I en intervju (SvD,93-03-05) säger Amelio:

”Att de tre aktörerna Enrico Lo Verso som karabinjären Antonio, Valentina Scalaci som Rosetta och Giuseppe Ieracitano som hennes bror Luciano är så bra är däremot min förtjänst, säger Gianni Amelio och ler nöjt.

— Att instruera det är mitt jobb, kunde jag inte det så skulle jag syssla med något annat. Att välja rätt barn betyder att jag löste 80% av filmens problem […] Jag väljer alltid barn som inte vill bli skådespelare, barn som säger nej, som gör motstånd. På det sättet skapar jag en fruktbar konfrontation mellan dem och mig”.

HE