Den lena huden

”För övrigt har jag intervjuat tre flygvärdinnor (om yrkets fördelar) och det har gett 50 detaljer i manuset. Jag har integrerat er idé om fläcken på kläderna, men vid en annan tidpunkt i filmen (under avstickaren), och den har också förverkligats i idén med kostymen som kommer tillbaka från tvätten i slutet” [Francois Truffaut i brev till Helen Scott, 15 oktober 1963]

”Jag är inte missnöjd med «Den lena huden» när det gäller manuset. Alla idéer har konkretiserats, filmats korrekt. Nicoles personlighet har blivit bra under resans gång, tack vare Dorleacs grace, och även tack vare de intervjuer jag hade före inspelnigen med tre flygvärdinnor. Franca har mindre moralisk resning än vad jag önskat, eftersom skådespelerskan Nelly Bendetti saknar humor. Lyckligtvis är hon vacker och sexig och mycket bra när det gäller våld och häftighet.” [FT till HS, 17 december 1963]

”Jag är angelägen om att tillönska er ett gott nytt år innan jag övergår till dåliga nyheter. Madeline och jag har separerat …. «Den lena huden» har varit smärtsam att spela in, på grund av manuset grips jag av skräck inför äktenskapets hyckleri, dessutom är jag upprorisk nu. Situationen är mindre olycklig då under två år Madeline inte varit fientlig mot mig, och vänskapen mellan oss är oumbärlig, säkerligen på grund av barnen. «Den lena huden»? Titeln säger ingenting speciellt. Det är en lätt parfym, erotisk eller kärleksfull, men den har ingen dubbel mening. Det motsatta uttrycket «Den Hårda Huden» har en dubbel mening. Att ha hård hud, det är att motstå livets olyckor.” [FT till HS 1 januari 1964]

”Jag skall se «Den lena huden» i sin helhet på onsdag kväll, med Delerue. Dagen efter avreser jag till London. Jag sänder er ett litet ord för att tala om filmen är en rova eller inte.” [FT till HS 22 Februari 1964]

”Jag har återsett mina föräldrar, båda på en gång, vid en middag hos min mor. Han finner «Den lena huden» något mindre långrandig än «Jules och Jim» och min far skall se filmen nästa vecka.” [FT till HS 19 maj 1965]

Helen Scott (1915–1987) arbetade vid French Film Office i New York. Hon var Truffaut till ovärderlig hjälp som tolk och sekreterare med arbetet på boken Hitchcock om Hitchcock. Hon översatte även många av Truffauts filmer till engelska. [Brevutdragen hämtade ur Francois Truffaut: Correspondance (1988) utgiven av Gilles Jacob och Claude de Givray]

Efter vilka kriterier en filmskapares aktuella status vid en viss tidpunkt skall bestämmas är kanske inte alltid så lätt att precisera. En utgångspunkt skulle kunna vara tillgången på visningsbara filmkopior. Utav Francois Trauffaus 21 långfilmer går det inte i dagens Sverige att få tag i en enda. Efter omfattande arbete, och ekonomiska uppoffringar har det lyckats Alliance Française i Uppsala och Filmstudion att få fram en kopia av Den lena huden. Detta är det verkliga tillståndet i dagens informationssamhälle. Skulle liknande omständigheter accepters inom andra områden? Tänk tanken: Att det på svenska bibliotek inte skulle gå att få tag i bok av Albert Camus eller Margurite Duras, två centralgestalter i franska intelektuella rörelser, existensialismen respektive den nya romanen. Men att en den nya franska vågens centralgestalter är i stor sett bortraderade i Sverige verkar inte bekymra någon.

Truffaut föddes 1932, hans föräldrar var inte intresserade och tidigt fick han lära sig ta vara på sig själv. Under sin uppväxt läste han mycket, särskilt franska 1800-talsförfattare som Balzac, Stendhal och Victor Hugo, men även amerikanska kriminalromaner. Han såg också mängder av film. Efter att ha till bringat en tid i ungdomsfängelse får Truffaut kontakt med filmkritikern Andre Bazin och han börjar skriva om film. 1954 publicerar Truffaut i Cahiers du Cinema, nr 31, artikeln ”Une Certain tendance du cinema francais”. I artikeln angriper han den samtida franska filmen för att vara tråkig och ointressant. Under resten av 50-talet är Truffaut en av Cahiers du Cinemas främsta filmkritiker, och han är med och lanserar den s k ”auteur-teorin”, vilken förenklat går ut på att filmregissören är filmkonstverkets egentliga skapare. 1959 debuterar Truffaut som långfilmsregissör med De 400 slagen, en film med starka självbiografiska inslag, även om inte likhetstecken skall sättas mellan Truffaut och filmens huvudperson Antoine Doinel, spelad av Jean-Pierre Leaud. Doinel skall återkomma flera gånger i Truffauts filmskapande. Truffaut är en outtröttlig utforskare av kärlekens mysterium, ofta tar han upp kärlekens destruktiva inslag, som i Berättelsen om Adèle H (1975) med Isabelle Adjani i rollen som Victor Hugos dotter som förtärs av sin olyckliga kärlek till en engelsk officer. I Kvinnan i huset bredvid (1981) med Fanny Ardant och Gérard Depardieu leder kärleken och besattheten obönhörligt till förintelse. Antligen söndag (1982) med Fanny Ardant och Jean-Louis Trintignat är en ljusare kriminalkomedi.

Truffaut är också en framstående barnskildrare, det märks redan i De 400 slagen. I Fickpengar (1975) var Truffauts syfte att vi skulle skratta med barnen, inte på deras bekostnad. Det var även Truffauts sinne för barn som gjorde att han fick rollen som fransk vetenskapsman i Steven Spelbergs Närkontakt av tredje graden (1976).

I Truffauts konst fanns ett stort inslag av hans egen personlighet, hans filmer är tillkomna genom ett samspel mellan en filmisk tradition och hans egna privata upplevelser. Att en konstnärs personlighet skulle vara helt utan betydelse för de slutliga konstnärliga produkten är en av de många korkade idéer som blivit alltför utspridd. All värdefull konst handlar om människan och hennes villkor, och följaktligen kan inte personen bakom verket ignoreras.

Den lena huden är ett triangeldrama, men också en film om otrohet och svek. Triangeldramat var någonting som Truffaut återkom till flera gånger, som i Jules och Jim (1961) och Två systrar och Claude (1971), båda filmerna bygger på självbiografiska romaner av Henri-Pierre Roche. Någon biografiskt inriktad forskar har hävdat att Truffauts stora intresse för triangeldramat skulle bottna i hans egen konflikt mellan de skådespelande systrarna Catherine Deneuve och Francois Dorleac, den senare spelar älskarinnan i Den lena huden, och Truffaut skulle göra två filmer med Deneuve, Sirenen från Mississippi (1969) och Sista tåget(1980).

Under en flygresa till Portugal träffar föreläsaren Pierre Lacheny flygvärdinnan Nicole, och de inleder ett förhållande som påverkar deras liv, och även Pierres fru Franca. Nästan alla historier kan i någon mening betecknas som banala, det gäller även den här. Men värdet, och det intressanta ligger ofta i hur en historia berättas, och om det görs bra blir också den banala historien intressantare och mera engagerande. Truffaut är här i sin fjärde långfilm en mycket driven berättare. En liten detalj: notera hur han använder sig av filmiska tidsförändringar, hur han i det första mötet mellan Pierre och Nicolai i hissen på hotellet i Lisabon med hjälp av filmiska medel förändrar tidbegreppet, och hur han mot slutet av filmen anknyter till den inledande hissfärden, men här gör tvärt om.

Den engelske kritikern Don Allen har skrivit en bok om Truffaut, ”Finally Truffaut” (1985), om Den lena huden säger han: ”Vad som är distinkt i denna film om det filmiskt utslitna ämnet otrohet är dess behandling, stilen och tonen som Truffaut tillför historien. Hans originalitet i Den lena huden ligger i hans stora förmåga att kombinera behärskad opartisk observation av sina rollfigurer och en verklig sympati och känslighet för deras problem. Hans tolerans, övertagen från Renoir, om att alla alltid har sina skäl till sitt handlande, implicerar också en vägran att döma. Truffauts intresse för detaljerade och neutrala observationer hindrar en identifiering med någon av rollerna, och som i Antoine Doinel-cykeln, förmedlar en känsla av sympati präglad av sorgsenhet inför deras icke ovanliga omständigheter.

Vid sidan av sitt filmskapande var Truffaut hela sitt liv verksam som filmskribent. Inom detta område är hans största insats boken Hitchcock om Hitchcock, ursprungligen publicerad 1966, definitiv upplaga 1984. I denna bok samtalar Truffaut ingående med Hitchcock och går igenom hela dennes filmskapande. Boken kan sägas utgöra auteur-teorins bibel, men den har inte fått stå oemotsagd. Både Hitchcock och Truffaut måste ha vetat att filmskapandet inte är fullt så enkelt som Hitchcock vill få det till. Utan att på något sätt föneka Hitchcocks storhet kan läsaren inte låta bli att irriteras på hans brist på erkänsla till alla duktiga medarbetare. När Truffaut diskuterar sitt eget filmskapande, bland annat i den utgivna korspondansen, är han full av beundran och erkänsla för alla sina medarbetare för vad de bidragit med till hans filmskapande och till hans liv.

HE