Den röda filmen

”Jag har en allt starkare känsla av att det enda vi verkligen bryr oss om är oss själva. Också när vi uppmärksammar andra människor tänker vi mest på oss själva. Det är en av de saker som den tredje filmen, Den röda filmen, handlar om – broderskap.

Valentine vill tänka på andra men gör det ständigt från sin egen utgångspunkt. Hon kan inget annat. helt enkelt. Vi andra har inte heller något annat sätt att se saker och ting. Det är så det är. Här uppkommer frågan: Ar det inte så att vi även när vi ger av oss själva gör det bara för att stiga i vår egen aktning? Det kommer vi aldrig att finna något svar på. Filosoferna har inte lyckats med det efter 2000 år, och det kommer ingen att göra.” [K om K, s 201]

Modellen Valentine kör över en hund en regnig kväll. Hon söker upp ägaren som visar sig vara en pensionerad domare, och som bland annat avlyssnar sina grannars telefonsamtal. Från att från början ha varit upprörd över domarens verksamhet blir hon mer och mer fascinerad av honom.

Den röda filmen avslutar Kieslowskis trilogi med utgångspunkt i fransk flaggans tre färger, och franska revolutionens tre honörsord: frihet, jämlikhet, broderskap. Kieslowski knyter i ett elegant slut ihop de tre berättelserna, men som alltid är detta slut hos Kieslowski inte entydigt.

Kieslowski är förmodligen 80- och 90-talets mest hyllade och diskuterade filmregissör. Näst alltid när någonting liknade sker ställs snart frågan om han är värd all denna hyllnig, Och om han är det, vad är det då som gör honom så bra. Den engelska regissören Angela Pope ger ett svar, hon deltog i en jury som skulle utse årets bästa film 1994:

”När jag såg Den röda filmen igen för juryns skull kände jag att Kieslowski talade direkt till mig. Det är ett trick han har och jag vet inte hur han utför det. Karaktärerna har inga som helst likheter med mig, deras vardagliga dilemman är inte mina, men på något fundamentalt sätt är jag på samma linje som dem. Filmen kryper in i ditt innersta och rör vid något djup där inne, någonting bortom förnuftet, djupt gömt” [Sight and Sound, augusti 1996, sid 69]

När den mycket ansträngande inspelningen av de tre filmerna i Trikolorserien var avslutad förkunnade Kieslowski att han skulle sluta göra film, han skull dra sig tillbaka, läsa, röka och titta på TV. Många hoppades att detta bra skulle var en tillfällig idé hos Kieslowski. Om han verkligen menade vad han sa om att hans filmskaparbana verkligen var över får vi aldrig vet. Kieslowski avled våren 1996 efter en hjärtoperation.

Döda mästares sällskap

Kieslowski kan därmed räknas i den skara av för tidigt bortgångna filmregissörer. bland namn som Mauritz Stiller, F W Murnau, Jean-Pierre Melville, François Truffaut. Det är naturligtvis sorgligt att dessa mästare inte fick göra fler filmer. Å andra sidan är det något att var tacksam över att de gjorde de filmer de gjorde, något att ständig reflektera över och återvända till.

”Jag förklarar ständigt för alla de yngre kollerger som jag undervisar att när man tänder en cigaretttändare i en film, så betyder det att cigarettändaren tänds, och om den inte tänds, så betyder det att tändaren inte fungerar. Det betyder ingenting annat, och det kommer aldrig att betyda någonting annat. När det en gång på tio tusen visar sig betyda någonting annat, så har någon utfört ett mirakel. Wells utförde ett sådant mirakel en gång. Endast en regissör i världen har på senare år lyckats utföra detta mirakel, och det är Tarkovskij. Bergman utförde miraklet ett par gånger. Fellin gjorde det.Det fanns några stycken. Ken Loach hör också till dem, med Kes falken” [K om K, s 177]

Det finns nog några stycken som skulle vilja hävda att Kieslowski själv utförde det miraklet ett par gånger.

HE