Dimmornas kaj

En odödlig blick

Dimmornas kaj, Hôtel du Nord, Dagen gryr. Marcel Carnés förkrigstrilogi tillkom under åren 1938–1939. Jean Gabin förkroppsligar i Dimmornas kaj och Dagen gryr den desillusionerade, tystlåtne hjälten – cynisk på ytan men med en romantisk kärna. Han säger inte mycket, men krävs det kan han låta nävarna tala. Men framför allt är han en tragisk hjälte. Han inser världens fåfänglighet, omöjligheten att leva ett liv med okrossade ideal. Hans strävan efter frihet och oberoende leder till ensamhet och undergång.

Det var en roll som Jean Gabin gav en alldeles speciell trovärdighet och som blivit en av filmhistoriens arketyper. Vill man välja en bild som kan stå för fransk film i sin helhet är det säkrast att välja en bild ur någon av dessa båda filmer, en bild av Jean Gabins sorgsna blick. Att han under samma period även gjorde oförglömliga roller i Jean Renoirs Natthärbärget (efter Gorkij), Den stora illusionen och Människans lägre jag (efter Zola) gör Gabins storhet ofrånkomlig.

I Dimmornas kaj spelar han Jean (vilket ytterligare ökar identifikationen mellan roll och skådespelare), en fransk soldat som krigat i Sydostasien men nu tagit bondpermis och liftat till Le Havre, den grå hamnstaden som är porten till världen och friheten. Han möter Nelly (Michèle Morgan) och tycke uppstår – två ensamma själar som mötas. Men där finns också den ondskefulle Zabel (Michel Simon) och den skrävlande gangstern Lucien (Pierre Brasseur). Ödet har sin gång.

Parhästar

Dimmornas kaj är resultatet av samarbetet mellan Marcel Carné (regi) och Jacques Prévert (manus), ett samarbete som tidigare resulterat i Jenny – en kvinna i Paris (1936), Det perfekta brottet (1937) och kom att fortsätta med Dagen gryr (efter en originalmanus av Jacques Viot, 1939) och mästerverk som den förtäckta motståndsfilmen Nattens gäster (1942) och den i episk storslagenhet oöverträffade Paradisets barn (1945, visad i Filmstudion förra terminen).

I mycket kan man nog tillskriva poeten Prévert den sorgset lyriska ton som genomsyrar filmerna medan de stämningsmättade bilderna lär skrivas på Carnés konto. Se till exempel det återkommande bruket av fönster som kompositionselement, en ram för resignerade blickar ut mot den onåbara yttervärlden. Alexandre Trauners dekorer är också enastående skapelser som borde förtjäna en eller annan avhandling i sin egen rätt.

Carnés filmer är alla gjorda i ateljé. Till och med den boulevard som utgör en viktig spelplats i Paradisets barn, byggdes upp i full skala på ett studioområde. Under 1950-talet kom den nya generationens filmare att revoltera mot denna, i deras tycke, överlastade och dammiga studiostil. De kom att kallas Den nya vågen, och gjorde filmer i naturliga miljöer, i den fria luften, i en annan sorts verklighet. Men livet dessa unga skildrade var fortfarande detsamma. Eller för att låna ett par karaktäristiskt lakoniska repliker ur Dimmornas kaj:

— Det är svårt att leva.

— Ja, man är ensam.

NB