I rök och dans

Genreparodins höjdpunkt

Den danske filmvetaren Peter Schepelern menar i sitt arbete om film och genrer, att genreparodier är ett tecken på att genren antingen är ovanligt väletablerad i publikmedvetandet eller att den är på väg utför. När Yngve Gamlin med flera gjorde sin I rök och dans lät man större delen av filmen uppfyllas av en parodi på den kanske mest livskraftiga av alla svenska filmgenrer, landsbygdsfilmen, med sina rötter i Skansen- och nationalromantiken och som en gång var en viktig orsak till att svensk film blev något att räkna med, även internationellt sett.

Genren hade dock haft sin absoluta höjdpunkt i en mer nationell och provinsiell tappning i åren före tillkomsten av I rök och dans. Under spelåret 1947/48 hörde var tredje svensk spelfilm till landsbygdsgenren. Dessutom var flertalet av dessa stora publikframgångar. Efterkrigstidens stora renässans hade till del initierats av den stora framgång som Driver dagg, faller regn med julpremiär 1946 haft. Detta romantiska drama iscensatt av den på området rutinerade Gustaf Edgren tillhör inte oväntat det som avparodieras i I rök och dans i form av figuren ”Tattar-Martin”, som förvrider huvudena på varje fruntimmer med sitt fiolspelande. En annan förebild här är också Livet i Finnskogarna, en annan av de stora bygdefilmerna från denna tid.

Mordet på landsbygdsfilmen eller Bodknoddens död

Livet i Finnskogarna hade regisserats av den kanske störste inom genren, Ivar Johansson, och Jurgen Schildt undrade i sin anmälan av I rök och dans vad Ivar Johansson numera skulle ägna sina krafter åt när nu denna parodi enligt Schildts uppfattning slagit undan benen på varje allvarligt försök att vandra vidare på genrevägen. Nåväl, landsbygdsfilmen överlevde också detta. Bara ett par år efter I rök och dans kom några storslagna försök att blåsa liv i genren genom nyinspelningar av några av de mer perenna klassikerna, nu i färg, Synnöve Solbakken, Sången om den eldröda blomman och Värmlänningarna.

Med detta var det dock slut med landsbygdsfilmen, i vart fall på bio. Men den minnesgode kan ju kanske erinra sig några av svensk TVs större framgångar genom åren såsom Raskens för att övertyga sig om att genren ingalunda är utdöd. Dock har väl en del av de klichéer som redovisas i I rök och dans bleknat bort. Barnen i de rivaliserande familjerna, slagsmålet på dansbanan, bodknodden, den vilda vagnsfärden eller det överdådiga allmogebröllopet har väl i stort försvunnit eller förts ner på ett mer vardagligt plan.

Gamlin från ax till limpa

Detta var Yngve Gamlins första större verk inom filmen. Senare kom han att ägna sig åt mer seriösa aspekter på vår svenska landsbygd som i Jakten och Badarna. Men i hans kortfilmer lyser den satiriska ådran igenom, liksom den gör i de kortare avsnitt i I rök och dans som omger huvudattraktionen Snart surnar mjölken. Inte minst sker detta i hans mord på undervisningsfilm, modell beskäftig, i den lysande Från ax till limpa. Det är detta och bondefilmparodin som stadgar upp en annars ganska kaotisk och lite ojämn svensk filmklassiker.

PQ