Johnny Tandpetare

Roberto Benigni

Den italienske komikern Roberto Benigni är i Sverige kanske mest känd för sina framträdanden i Jim Jarmuschs filmer: förutom en insats i en av dennes Coffee and Cigarettes-kortfilmer har Benigni haft stora roller i både Down by Law (1986), där han spelade mot bl a Tom Waits, och episodfilmen Night on Earth (1991).

Hemma i Italien är dock Roberto Benigni (född 1943) ett etablerat namn sedan länge. Det stora genombrottet kom med maffiasatiren Johnny Tandpetaren (1991), som fick hyfsad uppmärksamhet och kritik när den gick upp här i Sverige när den kom några senare. Men i Italien blev den största inhemska biosuccén någonsin, inte minst för att den folkkäre komikern på ett humoristiskt sätt drev med den sicilianska maffian.

Han började i fria teatergrupper och som ståupp-komiker, ofta med dragning åt det fysiska hållet i idolerna Charlie Chaplin, Harold Lloyd och Buster Keatons fotspår. En annan tydlig förebild är ”Halvan”, Stan Laurel, som han påminner en del om ifråga om sin rufsiga kalufs och fåraktiga uppsyn.

Benigni har också gjort en del seriösa roller, som i Bertoluccis Månen (La Luna, 1979), Costa-Gavras Stunder av lycka (Clair de femme, 1979) och i Federico Fellinis sista, i Sverige ej biovisade film Månens röster (La voce della Luna, 1990). Framgångarna utomlands, främst då i USA, gjorde också att Blake Edwards anlitade honom i ett av sina otaliga försök att återuppliva sina Rosa pantern-succéer. Benigni spelade inspektör Closeaus lika klantige son i Son of the Pink Panther (1993), men den kunde man lika gärna ha varit utan.

Förväxlingsfars

Johnny Tandpetaren var Roberto Benignis fjärde film som regissör och är en äkta förväxlingsfars, där han själv spelar en dubbelroll. Han spelar dels en tafatt och förvirrad busschaufför, som råkar ha en identisk dubbelgångare i tjallaren Johnny Tandpetaren. Denne har gått under jorden sedan han angett en maffiahöjdare i Palermo och för att avleda hotet luras busschaffisen ned till Sicilien, där han obekymrat stövlar runt bland hotfulla skurkar och lokalbefolkning i maffians hemstad utan att förstå att i stort sett halva stan vill avliva honom.

Johnny Tandpetaren är knappast någon djupsinnig film, men den har en lättsamt vänlig ton och får till flera lyckade poänger i det komiskt tacksamma förväxlingstemat. En del ordvitsar och anspelningar på maffians blodiga verklighet i Italien, något som gjorde att den sågs som ganska kontroversiell i hemlandet, kan kanske gå förbi svensk biopublik men det som finns är roligt nog.

BB