Kära dagbok

Vespans flykt

Från ett liv i bitter höstkyla flyr man in i biosalongen. Och så, genom filmens magi, svävar man fram genom ett augustitomt Rom på en Vespa. Utan strumpor i lätta loafers, en tunn T-shirt och snövit störtkruka. Man heter Nanni Moretti och är en ståtlig, italiensk fyrtioåring. Vad mer kan man önska sig? Ty trots att Kära dagbok knappast liknar någon normal spelfilm är den underbart underhållande. Till synes saknar filmen handling, men handlar om nästan allting. Med tankens frihet följer Nanni Moretti sina associationer och kommenterar livet som det ter sig för en ståtlig italienare i sina bästa år.

Filmen är grovt indelad i tre episoder, svarande mot livets tre faser: uppväxt, mognad, förfall.

Del I

I den första delen, På min vespa, återupptäcker Nanni Moretti staden och dess funktion som scendekor för det moderna livet. Han önskar lära sig dansa. Ackompanjerad av Keith Jarretts Kölnkoncert besöker han platsen där Pier Paolo Pasolini mördades. Efter att ha sett filmen Henry – en massmördare och läst en positiv recension av den hemsöker han filmrecensenten. I skymningen läser han på sängkanten gångna års recensioner för den gråtande, hulkande stackarn.

Del II

Den andra delen handlar om öar. Moretti gör en resa, en odyssé, runt de lipariska öarna tillsammans med en beläst intellektuell. De störs av Liparis trafikbuller. De upptäcker hur Salinas bortskämda ensambarn tagit över telefonsystemet. Hans intellektuelle reskamrat faller slutligt för TVs såpoperor på Strombolis lavafält, ett syndafall som senare får honom att skrikande lämna Alicudi, ön utan TV-apparater.

Del III

Tredje delen är betitlad Doktorer. Återigen en odyssé, men denna gång en absurd men alltför verklig villofärd mellan läkare och deras receptblock. En klåda på benen driver Moretti från läkare till läkare, från apotek till apotek. Pillerburkarna tornar upp sig. De verkningslösa och motstridiga råden likaså. Detta kunde betytt slutet men leder fram till en ny, förklarad insikt.

Nanni Moretti

Nanni Moretti har under 1980-talet nära nog ensam svarat för en ny energi i italiensk film, en ny neorealism om man så vill. Han har gjort filmer som utspelar sig i nuet, i vardagen och som diskuterar samtidens problem. Han har varit enormt framgångsrik i Italien men knappast synts alls här i Sverige. Såvitt jag vet har på svenska biografer tidigare bara visats den av Moretti producerade Pärmbäraren, där han också har en roll.

Kära dagbok hör till hans egensinnigaste filmer, till synes byggd på infall och associationer snarare än dramaturgi. Men tittar man efter lite närmare finner man att filmen är mycket noggrant konstruerad med utstuderade tempoförskjutningar, återkommande teman som varieras etc, etc. Kära dagbok är den mest klassiska av former men med ett nytt innehåll.

NB