”Ta den här flickan, till exempel. På ett möte strax utanför Paris kom en femtonårig flicka fram till mig och berättade att hon varit och sett Veronikas dubbelliv. Hon hade gått en gång, två gånger, tre gånger, och hon ville egentligen bara säga en sak – att hon hade insett att det finns något sådant som en själ. Det hade hon inte vetat tidigare, men nu visste hon att själen existerade. Det finns något mycket vackert i det. Det var värt att göra Veronika för den flickans skull, Det var värt ett års arbete och att offra alla dessa pengar, all denna möda och allt detta tålamod, att plåga sig själv och fatta tusentals beslut bara för att en enda ung flicka i Paris skulle inse att det fanns något sådant som en själ. Det var det värt. Sådana som hon är de bästa åskådarna. De är inte många, men kanske är de några stycken.” [K om K, s 195]
Detta citat ur boken ”Kieslowski om Kieslowski” kanske säger något om filmskaparen Kieslowski, och vad han ville med sina filmer, och vad han försökte förmedla till åskådarna. Det är naturligtvis viktig att komma ihåg att interjuvböcker, och annan memoarliknande litteratur om, eller av filmskapare alltid mer eller mindre är en del av ett mytskapande. Men även om man inte skall svälja allt som sägs i denna typ av böcker som en absolut sanning , så kan de säga något viktigt om filmskaparen ifråga, och hans filmer. Sanatorieuppväxt
Kieslowski föddes 1941, och växte upp i det kommuniststyrda Polen. Fadern var civilingengör. Han led av tbc, en stor del av Kieslowskis uppväxt tillbringades på, eller i närheten av sanatorium där fadern vistades. Kieslowski var även han delvis sjuk och vistades på barnsanatorium, där han tillbringade en stor del av sin tid med att läsa, alltifrån enkla westernromaner till Dostojevskij.
Enligt egen uppgift gav inte skolgången honom någonting, förrän han mot slutet av sin skoltid kom in på en konstskola där de konstnärliga lärarna behandlade eleverna som yngre kolleger. På denna skola lärde sig Kieslowski mycket om konst och historia. Mot slutet av 50-talet blev han teaterintresserad, och bestämde sig för att bli teaterregissör. För att kunna bli detta måste han först ha en utbildning från en högskola. Han sökte därför in på filmskolan i Lodz, och vid tredje försöket kom han in.
Lodz är den mest kända filmskolan i Polen, och de flesta av Polens främsta regissörer är utbildade där, som Wajda, Polanski och Zanussi. Utbildningen på filmskolan var grundlig, både när det gällde filmhistoria och den tekniska sidan av filmskapandet. Kieslowskis första film är från 1966, Spårvagnen.
Den först persioden av Kieslowskis filmskaparliv ägnade han sig nästan uteslutande åt dokumentärfilmande. 60- och 70-talen var en mycket dynamisk tid i Polen , med många spänningar och konflikter. En del av detta speglas i Kieslowskis dokumentärer.
Vid mitten av 70-talet började Kieslowski tvivla på det berättigade i dokumentärfilmen. Han var djup oroad av att det fanns en möjlighet att han utnyttjade och exploaterade de människor som var med i hans filmer. Han var även medveten om att hans filmer kunde användas på ett annat sätt än som varit hans intention när han gjorde dem. En del av denna oro för hur filmen kan komma att användas återspeglas i Kieslowskis andra långfilm, Amatören.
HE