Körkarlen

Dödskärrans hast och andra detaljer från inspelningarna

Först och främst har man att anteckna från inspelningarna fotografen Julius Jaenzons hela filmen genomgående ”andefotograferingar”, som givetvis krävt stor teknisk säkerhet och precision — det är endast de erfarnaste filmfotograferna, som kunna ge sig på sådant, de som äro mästermän i skrået. Varje bildserie, där en dylik andefotografering varit nödvändig, har måst tagas två gånger. När sedan ”anden”, d. v. s. körkarlen har att utföra sitt dystra värv nere på havsbotten, så förstår man, vilka anspråk, som ställts på fotografen, isynnerhet som hela filmen skulle vara ödelagd, skådespelarnas hela insats förtrampad, om denna fotografiska sida av filmen gjorde ett barnsligt, valhänt eller överdrivet intryck.

Det finns nog de bland åskådarna, som vilja ha Nils Aréhns fängelsepräst mera ritualmessig, i kappa och krage. Men han är fullt korrekt, där han håller sin väckelsepredikan för David Holm, det brukas nämligen aldrig att fängelseprästen I dräkten markerar sitt kall, annat än vid gudstjänsten. Fängelsekorridoren och cellerna äro trogna kopior efter ett riktigt fängelse, liksom ett ungkarlshotell i staden mellan broarna stått modell till David Holms och Georges’ logi, Victor Sjöström och hans medarbetare, herr Arthur Engborg, ha gjort ingående studier i dessa bedrövliga härdar, vilka som bekant äro tills vidare hopplösa föremål för våra samhällsreformatorers ansträngningar. Kyrkogården i Körkarlen är, liksom gatorna, dödskärran färdas på, uppbyggda dekorationer på Råsunda — kyrkogården var som man torde minnas en sevärdhet på Pressens rundtur. Dödskärran är gjord efter ritningar av den vid Svensk Filmindustri knutne österrikiske konstnären Alexander Bakó. Det var, lyckligtvis får man säga, mycket svårt att få tag i en häst, mager nog att kunna maskeras till dragare åt dödskärran. I Stockholm var det omöjligt, där äro alla hästar numera alltför välskötta — annat hade det varit om Körkarlen spelats in under kristiden! Den stackars kamp man behövde hittades slutligen i landsbygden.

De nya ansiktena i filmen äro denna gång först och främst fru Astrid Holm, som har syster Edits mycket maktpåliggande roll — mot hennes ljusa tro är det ju David Holms mörka hat skall fram stå i relief. Fru Holm är danska, hon har filmat vid Nordisk Film i bl. a. ”Folkets Ven”. […]

Från filmarbetet i Körkarlen berättar Hilda Borgström en episod:

Till min roll hörde att se så ruskig och eländig ut som möjligt. Jag gjorde naturligtvis mitt bästa för att min regissör, Victor Sjöström, skulle bli nöjd med mig, och att jag i någon mån lyckats, bevisar följande:

En dag gick jag för att på Bios egen restaurang inta den efterlängtade frukosten. Iförd den eländiga stassen hade jag för att skydda mig för väder och vind slängt en klut om huvudet. Under armen bar jag min verkligt eleganta väska i lackläder — men det skulle jag naturligtvis inte gjort. Kommen halvvägs hejdades jag av en man åtföljd av en stor hund — gammal god vän till mig för resten — men som nu totalt förgätit allt som varit oss emellan.

Mannen frågade i barsk ton, vem jag sökte och vart jag skulle ta vägen med väskan jag bar under armen. Först förstod jag inte riktigt men efter ett ögonblick fattade jag situationen. Ingendera hade känt igen mig och om mannen, när jag visade mitt ansikte, genast drog sig tillbaka, lät däremot hunden ej lugna sig förr än han såg mig civil.

Ur filmens programblad 1920