Monty Pythons Meningen med livet

För allvarligt för Bergman

”Livets mening är ju ett alldeles för allvarligt och viktigt ämne att släppa i händerna på Ingmar Bergman, därför skyndade vi oss att ge vår syn på saken”. Detta uttalande kommer från Terry Jones, och fälldes när han och resten av Monty Python (förutom John Cleese, som var hemma i England och skrev en bok med sin psykiatriker) spexade med världspressen vid filmfestivalen i Cannes 1983 (G-P 16/5 -83). Djärvt, kan man tycka, men respekt för sådant som vissa andra tar på blodigt allvar har väl aldrig varit Monty Pythons kännetecken. I de två tidigare långfilmerna valde de ju knappast heller de allra lättaste ämnena, först dissikerades Kung Arthur-myten (Monty Pythons galna värld, 1974), och sedan gjorde de en film om livet i Palestina på Jesu tid (Life of Brian, 1980).

En britt av hankön

Nåväl, vad är då meningen med livet, enligt Monty Python? Filmen är mycket schematiskt uppdelad i sektioner, som speglar människans livstrappa. Såtillvida man med människa menar en britt av hankön med medelklassbakgrund som gått i privatskola och vantrivts med det. Det börjar med att man föds, därefter går man i skola, sedan skickas man ut i krig, blir medelålders, behöver lite nya organ, dör och kommer till himlen.

På sant Pythonskt maner finns det naturligtvis inte ett skvätt av allvar i filmen. Inte ens den bitande satiren, den uppfostrade engelsmannen visas verkligen upp i all sin ömklighet, behöver man ta riktigt på allvar, för de här gossarna vill inte få oss att tänka, de vill få oss att skratta. Och om vi inte gör det kan de alltid trösta sig med att de i alla fall hade kul själva.

Men om vi återgår till meningen med livet, får vi några klara svar? Tja, filmen är lite grand som livet självt: Splittrat. Komik på hög nivå, en och annan transportsträcka, absurt, ibland motbjudande och i slutändan lätt förvirrande.

Meningen med livet är inte en film med handling. Det är en serie sketcher med en röd tråd. Nu vet ju alla som någonsin sett något avsnitt av deras Flying Circus på TV att röda trådar inte är någon särskilt framträdande Pythonsk talang, och denna brist är klart märkbar även här. Man kan ibland glömma bort att det är livets mening som behandlas, vilket naturligtvis är meningen. Med filmen. Klassiker för ironiker

Många av sketcherna från den här 16 år gamla filmen är idag klassiker som ingår i varje ironisk 30-årings allmänbildning. Musikalscenen med katoliken som tvingas sälja några av sina barn till medicinsk forskning (Eeevry sperm i saacred…), a machine that goes bing!, den stulna levern, John Cleese som lärare i sexualkunskap, tjockisen på restaurangen, och, naturligtvis, Terry Gilliams inledande lilla novellfilm om försäkringstjänstemännen som blir myterister, storslaget iscensatt.

Men meningen med livet då? Ärligt talat, det blir inte så mycket om det. Jag tror grabbarna tyckte det var ett klämmigt namn på en film. Och alltid retar det någon.

LHo