Miracolo a Milano
Regi: Vittorio de Sica. Manus: Cesare Zavattini, efter sin roman ”Totò il Buono”. Foto: G. R. Aldo. Klipp: Eraldo Da Roma. Musik: Alessandro Cicognini. Scenografi: Guido Fiorini. Produktion: P.D.S – E.N.I.C., Italien 1950.
I rollerna: Francesco Golisano (Totò), Emma Grammatica (Lolotta), Brunella Bovo (Edwige), Paolo Stoppa (Rappi), Gugliemo Barnabo (Mobbi), Anna Carena (den stolta damen), Alba Arnova (statyn), Flora Cambi (den olyckliga flickan), Virgilio Riente (sergeanten), Erminio Spalla (Gaetano), Arturo Bragaglia (Alfredo), Riccardo Bertazzolo (atleten), Angelo Prioli (polischefen), Francesco Rissone.
Svensk premiär: 51-12-03 Röda Kvarn (Stockholm).
Längd: 94 min.
Miraklet i Milano torde vara den av De Sicas klassiska filmer från efterkrigstidens Italien som orsakar flest höjda ögonbryn. Den skiljer sig väldigt mycket från hans tidigare, båda Oscarsbelönade, mästerverk Ungdomsfängelset (1946) och Cykeltjuven (1949). Inte desto mindre lyckades den knipa stora priset vid filmfestivalen i Cannes 1951, även om den tvingades dela det med vår egen Alf Sjöberg och hans Fröken Julie.
Den strömning inom italiensk efterkrigstidsfilm som går under beteckningen neorealism hade sina främsta företrädare i Roberto Rosselini, Luchino Visconti och Vittorio De Sica. Filmerna skildrade den vanliga människan i sin vardagliga situation och predikade humanism och solidaritet. Cykeltjuven, neorealismens flaggskepp, tillhör den handfull klassikernas klassiker som alla filmintresserade runt om i världen antingen har sett och älskar, eller har dåligt samvete för att de inte har sett, men älskar ändå. Berättelsen om den arbetslöse familjefadern, hans son och två stulna cyklar är och förblir något av det mest hjärteknipande som någonsin visats på duk. Miraklet i Milano är inte alls lika mycket sedd som sin föregångare, och jag törs väl inte svära på att den är minst lika bra, men den är dock en av mina personliga favoriter och ett fint exempel på att eländet inte alltid behöver vara så himla hemskt.
Som jag nämnde inledningsvis, så sticker Miraklet i Milano ut en smula. Aven i den här filmen ställs den vanliga, utfattiga människan i centrum, men denna gång berättar De Sica och hans samarbetspartner Cesare Zavattini en saga. Sagan handlar om Totò, en föräldralös ung man med ett mycket gott hjärta som bor i en kåkstad i Milanos utkant där han sprider glädje omkring sig. När en oljefyndighet uppdagas på platsen där kåkstaden ligger ska människorna som bor där brutalt köras bort. Men Totò tar upp kampen, och ett mirakel inträffar.
Filmens ton är ofta uppsluppen, ibland även farsartad. Den innehåller bisarra komiska sekvenser som skulle göra den nästan mer än lovligt eskapistisk, om det inte vore för att sagor får vara eskapistiska, särskilt om det ryms så mycket sann kämpaglöd och tro på människans inneboende godhet som det gör i Miraklet i Milano.
LHo