Die Austernprinzessin
Regi: Ernst Lubitsch. Manus: Hanns Kräly. Foto: Theodor Sparkuhl. Dekor: Kurt Richter. Produktion: Projektions-A.G. Union, PAGU (UFA), Tyskland 1919.
I rollerna: Ossi Oswald (Ossi Quaker), Victor Janson (Herr Quaker), Harry Liedtke (Prins Nuki), Julius Falkenstein (Josef), Kurt Bois (dirigenten), Hans Junkermann, Max Kronert, Albert Paulig.
Svensk premiär: 19-11-03, Brunkebergsteatern (Stockholm).
Längd: ca 45 min.
Ostronprinsessan hade premiär 1919. Andå är den långt mer modern än det mesta som görs nu för tiden. Endast i undantagsfall kan en komedi från våra dagar svinga sig upp till den sublimt fräcka luft som den här aktuella Lubitschklassikern på Filmstudions höstprogram svävar i.
Handlingen är lika hysterisk som den ostronprinsessa som skildras. Allting är genuint oäkta. Varenda kliché kommenterar sig själv och skrattar ut sig själv. Filmen är en prepostmodern katalog över självironiska berättargrepp. Idag är vi vana vid att filmer skall rymma goda respektive onda och dumma människor. Ostronprinsessan står över den typen av kategoriseringar. Här finns inga moralkakor alls. Personerna är vare sig moraliska eller omoraliska. De är amoraliska. Allihop! Detta är en filmsufflé av sällan skådat slag. En sprudlande operett och buffa som visar vilken stor och underhållande konstart stumfilmen var när den var som bäst.
För att travestera ett av de ”running gags” som förekommer i filmen: Jag är imponerad!
Kjell Jerselius 1996
Ostronprinsessan. Veckans Skandiarevy bjuder på en hel del underhållande saker från amerikansk ritt på tjurar till italiensk flygning under Skurubron. En Harold Lloydfars På jakt efter femtusen kunde däremot ha strukits från programmet.Bilderna från Sydney voro underhållande och delvis både karaktäristiska och vackra.
Lustspelet Ostronprinsessan, programmets huvudnummer, är i motsats till den ovannämnda farsen roligt. Ehuru ”made in Germany” behandlar det på ett uppiggande sätt en amerikansk ostronkung och hans dotter. Ossi Oswalda (dottern) spelar överdrifterna i sin roll naturligt, och Victor Janson som ostronkungen har en understundom dråplig mimik. En god typ gör även Harry Liedtke som prinsen. Stycket har krävt stor apparat, och utstyrseln är förstklassig. Man bara undrar över, varifrån tyskarna fått all den goda maten.
Filmkonsten No.8 4/11 1919
Ibland kan en kommentar i förbigående, till och med i något så efemärt som en filmrecension, öppna oväntade bråddjup. Man ser en film om de nyrikas överdrivna konsumtionsvanor – horder av tjänstefolk, dignande festbord, interiörer i groteskt överdriven skala. Det är ju skoj, ett slags bröderna Marx-perspektiv på marknadsekonomin. Men så läser man den samtida kommentaren i en svensk filmtidning. ”Man bara undrar över, varifrån tyskarna fått all den goda maten.” Och man inser att detta frossande på den vita duken spelades in i ett land där stora delar av befolkningen svalt. Ett land där det var möjligt att spela in masscener med tusentals statister, som i Fritz Langs Metropolis, enbart därför att det utanför studioportarna fanns så många tusentals arbetslösa som gjorde vad som helst för en spottstyver.
Tyskland hade just förlorat ett stort krig och planterat fröet till ett ännu större krig. Statisterna utanför studioporten skulle snart få klä ut sig i andra uniformer. Aven Sverige, som stått utanför kriget, hade svåra tider med matbrist och en arbetslöshet som var värre än den kommande under 1930-talets depression.
Därav den anonyme recensentens stilla undran. Och därav också en helt ny dimension åt det som vid första anblicken såg ut som en oskyldig, om än hejdlös, fars. Aktuell och modern då. Än mer så idag, kanske till och med en framtidsprofetia.
NB