Mille bolle blu
Regi: Leone Pompucci. Manus: Filippo Pichi, Leone Pompucci, Paolo Rossi. Foto: Massimo Pau. Klipp: Mauro Bonanni. Musik: Franco Piersanti.
Scenograf: Maurizio Marchitelli. Produktion: Mario och Vittorio Cecchi Gori för Penta Film, Marco Risi och Maurizio Tedesco för Sorpasso Film, Italien 1993.
I rollerna: Familjen Di Blais: Stefano Masciarelli (pappa), Carla Benedetti (mamma), Matteo Fadda (Sandrino), Giacomo Fadda (Filippo). Familjen Rossi: Nicoletta Boris (Tecla), Orazio Stracuzzi (Gino), Ludovica Modugno (ginos hustru), Cesare Gelli (Decio), Denise Du Chene De Vere (Decios hustru), Gina Rovere (hushållerskan), Manuele Pompili (Giorgio, hennes son), Giuseppe Napoli (den avlidne), Familjen Caliciotti: Stefania Montorsi (Elvira, bruden), Enza Aliseo (Elena), Lydia Biondi (mamma), Franco Mescolini (pappa), Mario De Candia (kusin Giovanni), Vera Furlan (faster Lola), Maria D’Ajala (faster Delia), Stefano Dionisi (Antonio, f d pojkvän), Giovanna Mori (hembiträdet), Isa Gallinelli (hårfrisörskan), Gianpaolo Cocchi (skräddaren). Familjen Petrini: Maurizio Marchitelli (pappa), Oreste Di Domenico (Elio). Familjen Gora: Paolo Bonacelli (Mario), Roberto Stocchi (Vittorio, hans son), Antonio Catania (Escapee), Clelia Rondinella (Escapees hustru), Claudio Bigagli (Guido), Evelina Gori (Guidos mamma). Människorna på gården: Vittorio Vivani (Murena), Maurizio Mattioli (taxichauffören), Tony Brennero (fader Peloso), Roberto De Sandro (mannen med hårnätet).
Svensk premiär: 94-07-29 Sandrew (Göteborg), Astoria (Stockholm).
Längd: 83 min.
Att i sin första film ha 38 personer i ”huvudrollerna” måste nog betraktas som ganska vågat, kanske dumdristigt. Men det är vad Leone Pompucci satsar på i sin debutfilm Tusen blå bubblor. Titeln anspelar på en berömd schlager från början av 60-talet som sjungs av sångerskan Mina. Filmen är en kollektivskildring av människor i ett hyreshus i Rom en sommardag 1961 Pompucci är född 1961, så filmen är förmodligen, förhoppnigsvis, inte ytterligare en i raden av filmregissörers grävande i sin egen barndom.
Filmen växlar mellan huset olika lägenheter och de människor som bebor dem, vi får en inblik i de individuella öderna.En viktig händelse är en solförmörkelse, när denna inträffar stannar alla en stund upp och ”tar ledigt” från livet en liten stund, innan allt fortsätter som vanlig. Idén med att låta ett hus bilda den yttre ramen för en berättelse är naturligtvis inte ny, det är enligt somliga inga berättelser. Ur filmhistorien kan plockas fram filmer som King Vidors Street scene (1931)om några människor i ett av New Yorks hyreshus.Från vårt eget land kan nämnas Hasse Ekmans Medan porten var stängd (1946) om några människoöden i ett Östermalmshus. I Kieslowskis Dekalogen bor alla personerna i samma område.
Det finns naturligtvis en risk med denna typ av berättelse. Det gör det naturligtvis med alla berättelse, en ensam person på en öde ö medför naturligtvis och vissa berättarmässiga problem. Att skildra ett stort kollektiv med mängder av människor riskerar lätt att bli alltför ytlig och fragmentariskt, berättelsen hastar hela tiden vidare och åskådaren hinner aldrig engagera sig i några av människorna. Det kan naturligvis var filmskaparens avsikt, han är ute efter att skildra ett kollektriv, och det är förmodligen det Pompuccis haft i tankarna.
Utdrag ur några svensk recensioner:
”Det finns en varm överdrift i spelet som gör att man måste skratta åt alla missöden, misslyckande och missförstånd. Och även om Pompucci några gånger är farligt nära att plageria Fellinis Amarcord, så känns Tusen blå bubblor ändå alltigenom genuin” Jeanette Gentele, SvD 30/7 1994
”Udda personligheter och krumelurer i kanten känner vi igen från en uppsjö italienska komedier i Tusen blå bubblor ler jag igenkännande, medan den sedvanliga värmen och charmen strömmar mot mig. En bagatell är den förvisso, men full av njutning”.
Mats Bråstedt, Expressen 29/7 1994
”Tusen blå bubblor är en lättsam, rörlig komedi i ett flödande, böljande tempo- utan att därför bli glättad- som knyter an till den rad av varma, lätt nostalgiska kommedier vi är vana att förknippa med italiensk film, alltsedan neorealismen och Fellinis dagar.
Men liksom Ettore Scola eller Guiseppe Tornatore från den yngre generationens filmskapare är den vänliga tonen inte att likställa med menlöshet”.
Helena Lindblad, DN 31/7 1994.
HE