Utan fruktan

Come-back

Det var efter några års paus som Peter Weir 1993 kom tillbaka och gjorde en av sin gedigna filmkarriärs mest fascinerande filmer: Utan fruktan (efter en roman av Rafael Yglesias). Tidigare hade Weir gjort framgångsrika saker i Hollywood såsom Vittne till mord (1985), Moskitkusten (1986) och Döda poeters sällskap (1989). Utan fruktan ger dock en ny metafysisk dimension åt Weirs filmberättande som inte varit så påtaglig tidigare.

Jeff Bridges gör en högst imponerande insats i Utan fruktan, som arkitekten Max, en flygrädd jumbojetpassagerare som hamnar i ett flygkraschinferno. Filmen rekonstruerar hela katastrofen i fragmentariska tillbakablickar, men till en början märks endast resultatet: ett brinnande vrak, explosioner, skrik, räddningsmanskap och förvirrade överlevande. Bland dem finns Max som stapplar omkring i kaoset med ett litet barn som han räddat i famnen – en av flera kristussymboler i filmen.

Odödlig

Att han klarat sig ifrån katastrofen med livhanken i behåll, medan hans bäste vän och kompanjon bredvid honom drabbades av panik och senare dog i kraschen, får Bridges att utveckla en berusande maktkänsla och övermänniskokomplex. Den korta närkontakten med döden får honom att känna sig som om han fått ett nytt liv, som om hans gamla liv är avklarat och ingenting längre kan skada honom och han inte är skyldig någon någonting. Problemet är att han inte kan återvända till sin gamla tillvaro; hans fru och barn har blivit främlingar. Den enda han kan umgås med är en puertorikansk kvinna som plågas av skuldkänslor för att hennes barn dog i kraschen.

Kritiken

Utan fruktan splittrade den svenska kritikerkåren, men flera var i likhet med Mårten Blomkvist i DN positiva:

”Weirs största prestation är att han lyckas förmedla den mystiska känsla Max är uppfylld av, göra klart hur svår den måste vara att ge upp och samtidigt visa hur den gör Max till ett monster. Änkan efter den oförsäkrade kompanjonen har inte alls Max känsla av osårbarhet, och blir nästan hysterisk inför hans ointresse för advokatens försök att trissa upp skadeståndet flygbolaget ska betala.

Har Max rätt att behålla sin osårbarhet, har omgivningen rätt att kräva att han ska ge upp den? Det är frågan Utan fruktan ställer. På det hela taget håller sig Weir på säker mark. Som filmens främsta drivkraft använder han inte den existentiella diskussionen, utan i stället en minutiös, gastkramande skildring av en flygkraschs fysiska förlopp och efterspel. I sina bästa stunder är det en intressant film om en man som på nytt måste lära sig leva med insikten om livets meningslöshet.”

BB