Die Polizistin

Anne är en nyutexaminerad polis som fått en tjänsteplacering i Rostock. Ganska snart står det klart att polisarbetet i staden till största delen består av att ta hand om förirrade patienter inom äldrevården, prostituerade, fyllon och slagskämpar. Mer av ett socialarbete än brottsbekämpning. Anne trivs inte i sin yrkesroll och hon blir alltmer ensam och isolerad i sin nya hemstad. Hon försöker råda bot på detta genom ett djupare engagemang i individerna och familjerna hon stöter på i sitt arbete. Dessutom söker hon tröst och närhet hos två män, men båda relationerna är dömda på förhand och de fallerar snart.

Det här är tysk diskbänksrealism. Filmen utspelar sig i den Rostocks asfaltsdjungel. Allt är eländigt, men ingenting är självklart svart eller vitt. Det är en gråzon. Det finns inga alltigenom onda eller goda karaktärer, det finns inget givet rätt eller fel.

Regissören Andreas Dresen är uppväxt i östra Tyskland. Han ser Ken Loach som sin stora förebild. Dresen har en bakgrund som dokumentärfilmare, och även om Die Polizistin är en spelfilm, så finns det en påtaglig verklighetskänsla i filmen. Vi som sitter i Filmstudions styrelse, har en förkärlek för socialrealistiska filmer. Men för den som är ute efter en söt, romantisk komedi med en Hugh Grant-liknande karaktär som charmar sin omvärld och som får kärleken i slutet av filmen, så kanske det inte är tillrådligt att gå och se denna tunga, tyska dekadens. För oss andra är det bara att njuta av ett bra skådespel och välskrivna dialoger. En film som känns på riktigt när man ser den.

Visas i samarbete med Goethe Institut Stockholm

KHÅ