Indigènes
Frankrike, Marocko, Algeriet, Belgien 2006. Regi: Rachid Bouchareb. Manus: Olivier Lorelle, Rachid Bouchareb. Foto: Patrick Blossier. Musik: Armand Amar, Chab Khaled.
I rollerna: Jamel Debbouze (Said Otmari), Samy Naceri (Yassir), Roschdy Zem (Messaoud Souni), Sami Bouajila (Abdelkader), Bernard Blancan (sergeant Roger Martinez), Mathieu Simonet (korpral Leroux), Benoît Giros (kapten Durieux), Mélanie Laurent (flickan i byn), Antoine Chappey (översten).
Längd: 123 min. 35 mm.
Flera hundra tusen unga män från Frankrikes kolonier i Afrika slöt under andra världskriget upp under republikens fanor för att befria det tysk-ockuperade franska moderlandet. De kom från Nordafrika, Senegal, Madagaskar och andra kolonier. Dessa soldater – av vilka många knappt varit utanför sin hemstad eller hemby – slogs i Frankrike, Italien och bröt igenom de tyska linjerna i striderna vid Monte Cassino.
För detta fick de inte mycket tack. 1959, när deras länder befriat sig från den kolonialmakt de tjänat, beslöt den franska regeringen att frysa dessa krigsveteraners pensioner så att de bara fick en tredjedel av vad ”riktiga” franska soldater fick i pensionskuvertet. Men Infödd soldat gjorde verkan; den sades ha gjort president Chirac starkt rörd och föreslå en lagändring. Och även i filmens värld väckte Boucharebs film uppmärksamhet, bara de första två månaderna efter premiären köpte tre miljoner fransmän biljett till filmen och de fyra huvudrollsinnehavarna fick ett kollektivt pris för bästa manliga skådespelarinsats vid festivalen i Cannes.
Infödd soldat, gjord av den algerisk-ättade Rachid Bouchareb (född i Frankrike 1959), sätter således ljuset på en glömd och närmast nedtystad del av Frankrikes officiella historia. Filmen skildrar krigets helvete genom en mindre grupp marockanska soldater, som tagit värvning av olika skäl. De sänds till frontlinjerna, diskrimineras systematiskt och undantas från befordran. De särbehandlas alltid i jämförelse med ”franska” soldater: de får sämre mat, sämre utrustning och inga permissioner. De förväntas dö för ett land som inte bryr sig särskilt mycket om dem.
”Vi följer en handfull män under två brutala år. Här finns visserligen några stora bataljer skildrade, men filmen drar ändå mer åt det personliga och intima hållet, än åt det episkt, brutala och krigiska. [---] Den sista striden är plågsamt spännande, och mycket skickligt iscensatt, ifrån den kommer däremot inte särskilt många helskinnade. Krigets absoluta innehåll och totala sorg i ett nötskal.”(Johan Croneman, Dagens Nyheter)
BB-n