Inland Empire

Inland Empire bär undertiteln ”En kvinna i fara”, vilket kan ses som en minst sagt förenklad sammanfattning av filmens handling. I dess centrum finner vi skådespelerskan Nikki, magnifikt gestaltad av Laura Dern. Hon sitter i sitt luxuösa hus och väntar ivrigt på att få veta om hon fått huvudrollen i regissören Kingsley Stewarts nästa film när en märklig granne knackar på dörren. Grannen berättar att ett polskt filmteam redan försökt göra filmen, men att huvudrollsinnehavarna mördades och projektet lades ner. Grannen muttrar någon om en gammal förbannelse. Nikki tackar ändå ja till rollen och på inspelningsplatsen fattar hon tycke för sin manliga motspelare Devon. Snart finner hon också att hennes eget liv börjar flyta ihop med filmens handling och den tidigare inspelningen. Inget är längre vad det först såg ut att vara. Som åskådare kastas vi handlöst mellan tid och rum, filminspelningar, parallella världar och ett rum med strykande kaniner. Vad som egentligen sker är det omöjligt att vara säker på.

Det enda som vi med säkerhet vet är att vi återigen befinner oss på utflykt i David Lynchs undermedvetna. Vi befinner oss någonstans i närheten av Eraserheads ödsliga industrikvarter, nattklubben Silencio och de svarta skogarna som omgärdar The Black Lodge. Lampor flimrar, förvridna ansikten skriker i närbild och tunga, röda draperier döljer något vi inte är ämnade att se. Lynch har sagt att alla hans filmer handlar om människans förmåga att gå vilse i mörker och förvirring, och denna gång tar han oss djupare – mycket djupare – in i mörkret än någonsin tidigare. Med en speltid på nästan tre timmar, filmad med handhållen digitalkamera och en berättarstruktur som får Mulholland drive att framstå som Hitta Nemo bjuder Inland Empire på en fascinerande utmaning även för inbitna Lynchfantaster.

Filmen har föga överraskande bemötts av såväl förvirrade burop som högljudda applåder, och tidningarnas omdömen har bestått i såväl överkryssade insekter som självklara fullpoängare. Svenska Dagbladets Carl-Johan Malmberg kom med det kanske klokaste rådet inför resan: ”Att försöka förstå vad som sker är knappast möjligt. Och är det önskvärt? Bäst tar man nog del av detta hallucinatoriska drömspel genom att ge upp allt hopp om logik och låta sig föras med.”

FS