Ivanovo detsvo
Sovjetunionen 1962. Regi: Andrej Tarkovskij. Manus: Vladmir Bogamolov, Michail Papva, efter en novell av Bogamolov. Foto: Vadim Jusov. Musik V. Ovtjinnikov. I rollerna: Kolja Baruljajev (Ivan), Valentina Zubkov Cholin), E. Zjarikov (Galtsev), S. Krulov (Katansov), N. Grinko (Grjaznov), D. Miljutenko (åldringen), V. Maljavina (Masja), I. Tarkovskaja (Ivans mor). Längd 96 min. 35 mm.
Ett tidigt verk av en berömd konstnär som ses efter att först ha stiftat bekantskap med hans mästerverk, kan kanske framstå som mer fulländade och lovande en de egentligen är. Vem det nu är som kan bedöma detta? Vi bedömer allt fulla av egna förväntningar och uppfattningar.
1962 debuterade Andrej Tarkovskij inom en väletablerad rysk genre: filmer om det stora fosterländska kriget, dvs andra världskriget. I början av 60-talet rådde något som brukar kallas töväder inom den ryska kulturen. Nu skall vi på intet sätt förfalla till någon form av sovjetnostalgi. Sovjetunionen var ett brutalt och människoföraktande imperium som tävlar om en föga hedrande tätposition med att ha avlivat den största andelen av sin egna befolkningen. Men det finns som bekant olika nivåer i helvetet. När Ivans barndom gjordes rådde en något större konstnärlig frihet. Tarkovskijs film släpptes ut till filmfestivalen i Venedig där den vann Guldlejonet. Men det blåste nya vindar och filmen kritiserades både i Sovjet och av dess lydiga lakejer ute i världen
Idag kan Ivans barndom ses som en inledning på ett av det sena 1900-talets främsta filmskapares karriär. Tarkovskijs bana blev alltför kort, han avled 1986. Hans verk omfattar bara 6 långfilmer.
I Ivans barndom skildrar Tarkovskij kriget och striderna mot tyskar ur den 12-årige Ivans perspektiv. Han används som spion av de ryska trupperna för att utröna vad tyskarna gör. Handlingen utspelas delvis i fuktiga träskmarker, här finns redan vattnet som sedan i olika former skall bli ett återkommande tema i Tarkovskijs filmer. Ivan påverkas naturligtvis av vad han gör och hans mentala ålder är betydligt högre än den fysiska. Han drömmer sig tillbaka till en mer idyllisk tid, sin barndom. Detta tema skulle Takovskij återvända till i ett av sina mest svårtillgängliga verk, Spegeln. Genom att välja barnets perspektiv ställer Tarkovskij frågan om vad som sker med de som utför ett kanske nödvändigt uppdrag, dvs bekämpa nazismen och den tyska invasionen av Ryssland. De blir själva brutaliserade och använder barn på ett sätt som egentligen inte är acceptabelt. Här höjer sig Tarkovskijs film över de endimensionella propagandafilmerna, och det var förmodligen det som störde många diktaturkramare när filmen kom. Men medan lyckligtvis mängder av usel kritik samlar damm på arkivens hyllor lever Tarkovskijs film.
HE