Sicko

”Men ingen, säger ingen, har just hans säregna mix av intelligens, humor och ursinne. Och Sicko är den perfekta mixen, en välbehövlig sagostund för vuxna, vid en lägereld i helvetet: skratt och skräck, värme och kalla kårar, allt på en och samma gång.” [Maaret Koskinen]

Michael Moore är numera en man som är både älskad och hatad världen över. Hans provokativa dokumentärfilmer upprör många och det finns de som hävdar att det bara är bluff och båg. Andra köper allt som Moore säger förbehållslöst och menar på att han är modig som vågar ge oss sanningen.

Personligen tycker jag att hans filmer är både roande och betydelsefulla, men visst har han manipulerat sanningen så att den ska passa hans syften. Han klipper och klistrar ihop sin egen version av verkligheten och det blir ofta väldigt roligt att titta på. Men eftersom han ofta överdriver situationer och politiska snedsteg, så blir det ibland svårt att ta Moores budskap på allvar. Dock är de ämnen han berör ofta behjärtansvärda och framför allt pekar han på orättvisor i samhället som bör belysas.

I Sicko kritiseras den amerikanska sjukvården, som har blivit en affärsverksamhet, där man inte längre har patienternas välfärd i första rummet. Moore vandrar runt i Europa, Kanada och Kuba och förundras över hur den skattefinansierade sjukvården är tillgänglig för alla, där den amerikanska sjukvården bygger på ett system där de som saknar sjukförsäkring lämnas åt sitt öde. Visst blir han övertydlig ibland, Michael Moore, väldigt övertydlig. Men Sicko är ändå en väldigt underhållande film, där Moores personliga samhällskritik har fritt spelrum, som vanligt.

I Sverige tycks sjukvården vara ute på hal is. Det finns indikationer på att vi, om än långsamt, är på väg mot det amerikanska systemet. Se bara på hur den svenska tandvården ser ut idag. Den här filmen kanske inte ännu är högaktuell här, men den kan förhoppningsvis fungera som en varnigslampa.

KHÅ