USA 2005. Regi: Bennett Miller. Manus: Dan Futterman. Foto: Adam Kimmel. Klippning: Christopher Tellefsen. Musik: Mychael Danna. Scenografi: Jess Gonchor (”Production Designer”). Producent: Caroline Baron.
I rollerna: Philip Seymour Hoffman (Truman Capote), Cathrine Keener (Harper Lee), Clifton Collins Jr (Perry Smith), Mark Pellegrino (Dick Hickock), Chris Cooper (Alvin Dewey), m fl.
Längd: 114 min.
I början av 60-talet var Truman Capote en up-and-coming författare i New York. Frukost på Tiffany’s hade kommit ut 1958 och blivit en instant-succé. Han letade efter stoff till en bok som skulle befästa hans renommé som stor, seriös författare. När han läste om ett både obegripligt och obegripligt rått mord på en hel familj på en småort i Kansas gissade han att han hittat det. Han reste ut till orten, intervjuade grannar, poliser, och till slut de två unga män som greps misstänkta för mordet. Han följde polisarbetet i flera år, ända tills de två misstänkta befanns skyldiga och avrättades. Resultatet blev dokumentärromanen In Cold Blood 1966, som blev en ännu större succé och filmatiserades redan året därpå. Efter detta var det som om luften på något sätt gick ur Capote. Han lyckades aldrig slutföra någon mer roman, och de sista åren av hans liv kantades av sprit och droger.
Bennett Millers film försöker ge ett slags bildmässig förklaring till vad som egentligen hände med Capote just när han stod på sin karriärmässiga topp. När Capote kommer till Holcomb, Kansas är det som en ärelysten författare ute efter det som kan hjälpa honom vidare i karriären. Efter att ha tillbringat så lång tid på orten, lärt känna alla inblandade, och framför allt lärt känna den ene av mördarna, Perry Smith, mycket väl, är det som om två olika viljor plötsligt börjar konkurrera hos honom. Han talar mycket om hur denne Smith egentligen har det mesta gemensamt med honom; de har liknande bakgrundshistorier, men Smith blir mördare medan Capote blir uppburen författare. Han menar att det lika gärna kunde ha blivit tvärt om. Ju längre tiden går utvecklar han något som påminner om ömhet för den unge mördaren. Samtidigt är det historien om brottet och straffet han rent krasst behöver för sin bok. Detta innebär att historien måste få sitt naturliga avslut. Och det i sin tur kan bara innebära en sak: avrättning av Smith och hans kumpan.
Philip Seymour Hoffmans rolltolkning antyder subtilt att när Capote bevittnar avrättningen av Smith bevittnar han också på något sätt avrättningen av sig själv. Efteråt kan han aldrig komma tillbaka. Han har lyckats nå toppen av sin bana endast genom att sälja sin själ.
EL