Happiness

”All of these characters for me are bleeding souls. That for me is what ties them together, the themes for me are loneliness, desire, alienation and the struggle to connect.” –Todd Solondz

Det är svårt att tänka sig en film med en mer ironisk titel än Todd Solondz Happiness. Här trängs pedofiler, telefonflåsare, styckmördare och vilsna ungdomar i en härva av självförakt, sexuell frustration och bottenlös sorg. Solondz drar sig inte för att skildra människans allra mörkaste skrymslen och det ska sägas direkt att detta är en film som stundtals är oerhört jobbig att se. Den som är beredd att se bortom provokationerna hittar dock en av 90-talets starkaste independentfilmer.

Det som gör Happiness till en så stark filmupplevelse är inte dess kontroversiella innehåll utan den ödmjukhet och sympati med vilken Solondz skildrar sina karaktärer. Deras handlingar må vara omänskliga men de framställs ändå som människor av kött och blod, med sympatiska och försonande drag. Sedan ska det heller inte glömmas bort att Happiness bitvis är väldigt rolig. Det går faktiskt att skratta åt eländet, även om man nog bör vara beredd på att sätta ett och annat skratt i halsen. Någon recensent kallade Solondz för ”Woody Allens onda tvilling” och det är en beskrivning som klart har sina poänger.

Happiness belönades med pris för bästa manus på Stockholm filmfestival 1998. Några år senare återvände Solondz till festivalen för att motta det nyinstiftade priset Stockholm Visionary Award. Motiveringen löd: ”New Jerseys störste cyniker har i sina banbrytande filmprojekt gjort utforskandet av den dysfunktionella människan till en sann konstform”. Att Solondz fortfarande hör till Amerikas mest spektakulära filmskapare råder det inga tvivel om. Frågan om han kommer att lyckas skapa något lika mästerligt som Happiness igen är dock än så länge obesvarad.

FS