Vid himlens utkant

Det har gått fem år sedan regissören Fatih Akin fångade filmvärldens uppmärksamhet med det urstarka kärleksdramat Mot väggen. Nu är han tillbaks med sin femte långfilm, Vid Himlens utkant, och med den slår han slutgiltigt fast att han tillhör nutidens främsta tyska regissörer.

Akin föddes 1973 i Hamburg av turkiska invandrarföräldrar, men själv är han aningen trött på att prata om sitt ursprung. I en intervju med New York Times sade han att han ibland känner sig som en målare som får svara på frågor om ramen istället för själva målningen. Men så länge han fortsätter göra filmer som utspelar sig just i gränslandet mellan det turkiska och det tyska samhället, som skildrar resor mellan dessa länder och krockar mellan dess kulturer, så får han nog finna sig i att få frågor av det slaget.

Även Vid himlens utkant utspelar i mötet mellan det tyska och det turkiska. Filmens nav utgörs av en tysk bokhandel i hjärtat av Istanbul, och utifrån den spinner Akin en intrikat väv av människoöden. Nejat, som driver bokhandeln, söker efter dottern till en prostituerad kvinna som dödats av hans far. Dottern, Ayten, letar i sin tur efter sin mor i Tyskland, dit hon tvingas fly på grund av sitt politiska engagemang. Hon finner istället sitt livs kärlek i form av den impulsive Lotte. När Ayten avvisas från Tyskland och hamnar i Turkiskt fängelse följer Lotte efter henne, bara för att finna sig strandad i en tysk bokhandel i hjärtat av Istanbul. Berättelsen rör sig cirklar, vägar korsas och alla inblandade tycks söka efter något som de är dömda att aldrig finna.

Filmens ödesmättade stämning för tankarna till uråldriga grekiska tragedier. Det är en grym saga som Akin berättar, full av lidande och meningslös död, men så utgör den också del två i en trilogi kallad ”Kärlek, Död och Djävulen”. Mot väggen handlade om kärlekens helande och förgörande kraft medan döden löper som en röd tråd genom Vid himlens utkant. Nu väntar vi således med spänning på djävulens ankomst.

FS