Zelig

Som den avslutande delen i vårens Woody-serie har vi valt en film som sticker ut som en av de märkligaste, men kanske också mest minnesvärda, i Allens katalog. Det här är berättelsen om den mänskliga kameleonten Leonard Zelig, en man som under 1900-talets första hälft satte myror i huvudet på en hel forskarvärld. En man som hade förmågan att skifta såväl personlighet som utseende för att smälta in bland de människor som han för tillfället umgicks med. Här får vi följa hans osannolika framfart från jazzklubbarnas 1920-tal till andra världskrigets kaos. På gamla fotografier och fladdriga journalfilmer ser vi honom skymta fram bakom storheter som Chaplin, Jack Dempsey och Hitler. Vi får också höra hans historia berättad av de som stod honom närmast, bl.a. den unga psykologen Eudora Fletcher som inte bara försökte bota honom utan också förälskade sig i honom.

Zelig framstår som en tvättäkta dokumentärfilm men naturligtvis är inte ett enda ord sant. Stor möda har dock lagts ner på att få filmen att framstå som äkta. I Stig Björkmans intervjubok ”Woody om Allen” berättar Allen att han ägnade två års tid åt att gå igenom miljontals meter dokumentärfilm, vartefter han ändrade i manuskriptet utifrån de fynd han gjorde. Man skaffade sig även gammal filmutrustning för att de nyinspelade scenerna skulle smälta in perfekt med de gamla klippen. Det sägs också att fotografen Gordon Willis stampade på negativen i duschen för att få fram den rätta retrokänslan.

Slutresultatet är en besynnerlig liten film som inte bara är rolig och absurd utan också genuint rörande. Det finns något väldigt allmängiltigt och sorgset i Zeligs kameleontbeteende. Det må vara en fejkdokumentär vi har att göra med, men den längtan efter att passa in och vara omtyckt som Zelig förkroppsligar är lätt att känna igen sig i. Kanske är det så att det bor en liten Zelig inom oss alla?

FS