År 2001 – ett rymdäventyr

“If you understand 2001 completely, we failed. We wanted to raise far more questions than we answered.” [Arthur C. Clarke]

Det fanns en tid då science fiction-film var synonymt med B-filmer, flygande tefat, galna vetenskapsmän och plastiga utomjordingar. För 42 år sedan kom dock en film som ersatte de billiga chockeffekterna med högteknologisk briljans, existentialism och wienervals. År 2001 – ett rymdäventyr förändrade science fiction-genren för all framtid.

Stanley Kubricks målsättning var att skapa en science ficion-film som förtjänades att tas på allvar, och med hjälp av författaren Arthur C. Clarke lyckades han verkligen. 2001 spänner över miljontals år av mänsklig utveckling, från vårt förhistoriska förflutna till kolonisationen av rymden. En mystisk svart monolit påträffas först av våra aplika förfäder och den tycks ha en positiv påverkan på evolutionen. Långt senare upptäcks en liknande monolit på månen. Det visar sig att denna sänder iväg en stark signal i riktning mot Jupiter och några astronauter får i uppdrag att undersöka fenomenet närmre. Tillsammans med den talande superdatorn HAL 9000 beger de sig av i signalens riktning.

Hantverksmässigt är 2001 oklanderligt genomförd. De visuella effekterna, med detaljrika modeller och enorma mekaniska konstruktioner, och det spektakulära fotot med långa tagningar och hisnande kameravinklar imponerar än idag. Allt är genomtänkt in i minsta detalj. Ändå var dåtidens kritiker skeptiska och det sägs att en stor del av publiken lämnade salongen under premiären. Kanske berodde det på att 2001 är en film som kräver ett visst tålamod av sin publik. Den är långsam, tyst och bitvis svårbegriplig. Samtidigt är just dessa kvalitéer en viktig del av filmens storhet. Stillheten och det makliga tempot skapar en melankolisk, nästan hypnotisk, stämning. Det är lätt att förnimma den känsla av isolation som det måste innebära att befinna sig långt ut i rymden, och som åskådare känner man sig nästan som en fripassagerare på denna sällsamma resa mot okänt mål.

Det dröjde inte länge förrän ryktet om den märkvärdiga filmen spred sig och en ny publik började strömma till biograferna. Bland de nyfikna biobesökarna fanns, förutom alla hippies som ansåg att filmen erbjöd den ultimata trippen, unga gossar som Steven Spielberg, George Lucas och Ridley Scott. Resten är, som det brukar heta, historia.

FS