Baron Münchhaussens äventyr

Terry Gilliam har någonstans sagt att han betraktar sina tre långfilmer, Time Bandits, Brazil och Münchhausen som en trilogi. Orsaken är kanske inte glasklar. Så varför?

– Jag säger sådant för att låta intelligent. Det får mig att framstå som en seriös filmare. Men för mig finns ett samband mellan de tre: i Time Bandits var det en pojke som fantiserade, i Brazil är det en man som lever i sina drömmar när han i stället borde koncentrera sig på verkligheten, i Münchhausen är det en gammal man som omskapar världen för att få den som han vill ha den. Så för mig har de tre filmerna samma karaktär.” [Intervju med Terry Gilliam i Svd 30/11 1989]

Ett viktigt inslag i Gilliams värld är misstron mot auktoriteter, och deras motiv. Denna misstro mot allt vad överhet heter är också ett genomgående drag i Monty Pythons värld, där Gilliam svarade bland annat för de animerade inslagen. Men undergrävandet av auktoriteten och den bräckliga grund de byggt sin makt på är ett genomgående drag i Life of Brian där all religion och fanatism hårt men rättvist gisslas för sitt obefintliga intellektuella innehåll.

I en stad som belägrad av turkarna under 1700-talet spelar ett malätet teatersällskap ett stycke om storljugaren Münchhausen. Plötsligt dyker ”den riktige” baronen upp i salongen och vill berätta hur det verkligen var. Efter diverse diskussioner vinner baronen folkets förtroende och ger sig i väg i luftballong för att finna några gamla vänner som skall hjälpa till att häva belägringen.

Nästan varenda scen i filmen består av specialeffekter. Men det är som flera har påpekat, inte minst Gilliam själv, så att alla pengarna syns på duken, filmen är nästan hela tiden en hisnande visuell upplevelse. När filmen gjordes lär det ha varit den dittills dyraste europeiska filmen; den uppges ha kostat 230 miljoner kronor. Den blev inte någon större internationell framgång, utom i Frankrike. Därför ville inte den svenske distributören ta upp filmen på bio utan släppa den på video direkt. Efter påtryckningar fran TV-filmkrönikans Nils-Petter Sundgren och Cinemateket/Filmklubben fick filmen biopremiär, 1989. Detta år kunde flera recensenter koppla Gilliams misstroende mot de styrande till verkliga folkliga uppror. Filmen och dess budskap har inte blivit mindre angeläget eller mindre aktuellt sedan dess.

HE