Boy A

När tvååriga James Bulger mördades av två tioåriga pojkar i Storbritannien 1993 tvekade inte tidningarna att ge de unga förövarna epitet som ”monster” och ”blodtörstiga rovdjur”. Häxjakten var ett faktum och i domstolen slog man fast att mordet uppvisade ”ondska utan motstycke”. Här i Sverige används måhända ett något mer sansat vokabulär, men lika fullt möter vi gång på gång löpsedlar som tvingar oss att ställa frågan: Hur kan ett barn blir en mördare? Och hur går man vidare, som förövare, efter en sådan händelse. För livet går väl vidare? Eller finns det helt enkelt barn som inte förtjänar en andra chans?

Regissören John Crowley är noga med att påpeka att Boy A inte specifikt handlar om Bulger-fallet, även om beröringspunkterna finns där. Här får vi möta 24-åriga Jack, som efter många år av rehabilitering bedöms vara redo för en ny chans att möta världen. Den pojke han en gång var, och som tillsammans med en jämnårig kompis brutalt mördade en liten flicka, måste han lämna bakom sig. Han har försetts med ett nytt namn, en ny bakgrund och på andra sidan fängelsemuren väntar nya vänner och ett nytt jobb. Men de smärtsamma minnena består. Vägen tillbaks blir lång, svår och kantad av fallgropar. Så svår att han till sist måste fråga sig om det överhuvudtaget är möjligt att förvandlas till en annan människa. Kan man någonsin undfly sitt förflutna?

I rollen som Jack ser vi nykomlingen Andrew Garfield, och om det finns någon rättvisa i världen är det ett namn vi kommer att få höra mer av i framtiden. Han är nämligen rakt igenom lysande, och samspelet mellan honom och Peter Mullan (som spelar hans äldre mentor) är makalöst starkt. I slutändan är Boy A inte bara en spännande och mycket välgjord film, den är också – med risk för att låta högtravande – en viktig film. Viktig för att den ifrågasätter djupt invanda föreställningar om gott och ont och tvingar oss att se bortom tabloidernas förenklade världsbild.

FS