Den enfaldige mördaren

Hasse Alfredson har då och då återkommit till ett skånskt dunkelt förflutet i sina berättelser. Romanen ”Attentatet Pålsjö skog” handlade om den skånska nazismen som ingalunda var obetydlig. Den mindre lyckade filmen Vargens tid handlade om den då aktuella skånska främlingsfientlighetIigheten, personifierad av Sjöbo, här förklädd till medeltid. I lika hög grad kom hans film Den enfaldige mördaren att handla om ett skånskt 30-tal som kanske ligger en bit från Edvard Perssons ytligt sett fryntliga Skåne-trettiotal på film. Men även där frodades en blod- och jordromantik parad med en märkbar främlingsfientlighet som numera kan upplevas som inte alltigenom behaglig.

Den enfaldige mördaren utrspelas således i ett Skåne där invånarna i Sjöbo på 1930-talet samlade virke att användas för kommande behov av koncentrationsläger för obekväma personer, bara för att ta ett exempel. Hans Alfredsons godsägare i filmen är stigen direkt ur denna i alla avseenden bruna mylla. En auktoritär typ som förtrycker sin omgivning och som frmträder helt öppet med fascistiska förtecken.

Gentemot honom står ”dåren” i Stellan Skarsgårds gestalt. En harmynt stackare som behandlas mycket illa av de närstående. Men kanske är han ett inhemskt exempel på den dåre i kristus som vi inte minst finner i rysk litteratur och film. En gestalt som i sin ofullgångna gestalt inkarnerar en gudomlig insikt och moral.

När så hämndens timme slår visar det sig också att den rene dåren har de himmelska makterna på sin sida med de hämnande änglarna som går vid hans sida på väg mot den slutgiltiga uppgörelsen. Det är onekligen ett magnifikt stycke filmslut som bildar krön på en av höjdpunkterna i Alfredsons annars ganska ojämna produktion. För Stellan Skarsgård blev filmen även lite av av en comeback efter en rad ganska – milt sagt – udda filmer, vilka tufsat till hans självkänsla.

PQ