Himalaya Where the Wind Dwells

Himalaya, Where the Wind Dwells var en av de långfilmer som gick upp på de sydkoreanska filmdagarna på Stockholms filmfestival i höstas. Regissören Jeon Soo-il (född 1959) är filmutbildad i Frankrike och detta är hans sjätte långfilm och är gjord i hans speciella, lite meditativa filmstil. ”Jeon Soo-il har gjort en ordknapp – långa stunder ordlös – berättelse. Det sägs egentligen ingenting väsentligt i tal, allt är antydningar i mimik och bildkomposition”, skrev t.ex. Michael Tapper i Sydsvenskan.

Denna sydkoreanska independent-film, som även visades på festivalen i Venedig i fjol, handlar om den koreanske direktören Choi, en livstrött man som beger sig från Seoul till Nepal på ett känsligt uppdrag. I resväskan har han en kruka med askan efter en illegal gästarbetare, just död i en trafikolycka, och högt uppe bland Himalayas toppar når han, svårt utmattad, sitt mål för att återbörda askan till dennes familj. Han lär känna invånarna i den lilla nepalesiska byn och funderar över sitt eget liv. Direktören spelas av Choi Min-sik, en av landets populäraste skådespelare som setts i filmer som Old Boy och Lady Vengeance.

Göran Sommardal på Sveriges Radios Kulturnytt var positiv till Jean Soo-ils verk, ”en film där själva rummet och landskapet och människorna i rummet kanske är viktigare, kanske är betydelsefullare än dess eventuella berättelse. [–]

Vad blir kvar av en film? Det vi har sett. Det den har handlat om, det vi tror att den har handlat. Det intryck den har gjort, känslan den lämnar kvar, surret innanför pannbenet. Det den får oss att tänka på, i våra egna liv, eller utanför. Jeon Soo-ils film Himalaya är en film som öppnar sig och öppnar mig för den sortens tankar. Choi Min-sik som spelar den allestädes närvarande budbäraren är mindre person och rollfigur än ett mycket påtagligt kamerafokus. Den handling som rullas upp med hjälp av Choi är knappast betydelsefull, trots att han är där för att överlämna askan efter den döde familjefadern Dorje och berätta om hans död.

Det är själva upprullandet som är filmen. Och när han äntligen övervinner sin modlöshet och berättar sanningen, rubbar det inte det mänskliga sammanhanget. Byn strax nedanför Himalaya. De bruna och vita hästarna, med pinglan kring halsen. Snön på bergen, som inte är där för att få oss att turistiskt svindla och himla, utan som krassa påminnelser om landskapets makt. Dock inte så mycket om människans litenhet i förhållande till landskapet som hennes list och förmåga att trots allt betvinga det.”

BB