Låt den rätte komma in

Sverige 2008. Regi: Tomas Alfredson. Manus: John Ajvide Lindqvist efter egen roman. Foto: Hoyte van Hoytema. Musik: Johan Söderqvist. Scenograf: Josef Norén, Eva Norén (proddesign). Producent: John Nordling, Carl Molinder.
I rollerna: Kåre Hedebrant (Oskar), Lina Leandersson (Eli), Per Ragnar (Håkan), Henrik Dahl (Håkan), Karin Bergquist (Yvonne), Peter Carlberg (Lacke), Ika Nord (Virginia), Mikael Rahm (Jocke), Karl Robert Lindgren (Gösta), Anders T. Peedu (Morgan), Pale Olofsson (Larry), Cayteno Ruiz (magister Avila). Längd: 114 min. 35 mm.


Skräckfilm och Sverige. Låter det kanske som oförenliga storheter? I vart fall har genren historiskt sett knappast avsatt märkbara resultat i svensk film. Ändå har svensk folklore överflödat av övernaturligheter och hemskheter med klara inslag av skräck och fasa, ofta med rötter i en natur som kan förefalla obegriplig och uppslukande. En skräckfilmklassiker som Evil Dead skulle lika gärna kunna utspelas i en tyst och hemsk norrländsk granskog. Men skräcken kan också finnas i förorten, som ligger där i skärningspunkten mellan stadens civilisation och vildmarken utanför. Vem minns inte ryktena om en varulven i Jakobsberg?

Det är väl detta som författaren John Ajvide Lindqvist tagit fasta på när han skapade sin urbana vampyrskildring, Låt den rätte komma in, och låter den dessutom få ett tidsmodernt ungdomsperspektiv. Berättelsen togs sedan väl tillvara av regissören Tomas Alfredson när den överflyttades till sin kritikerrosade filmversion.

Här har denna moderna upplaga av vampyrskildringen korsats med den omfattamde del av ungdomsskildringar som rör sig kring mobbade, utstötta och missförstådda unga. Man kan föreställa sig att berättelsen av den anledningen direkt talar till de flesta tonåringar som någon gång upplevt denna känsla av främlingskap som lätt uppstår i de känsliga åren på väg från barndom till vuxenhet.

Bildspråket var något som hänförde flera kritiker. DN:s Maaret Koskinen, som såg filmen som ett lyckat samarbete mellan flera upphovsmän, beskrev det som ”fönstren i förortens anonyma huskroppar, svarta likt gapande munnar, där en sned persienn bildar tandglugg. Ta allt det röda och det vita – ett förtorkat nypon som tränger fram ur en snötäckt buske eller det abrupta klippet från vita björkar till en flaska Vino Tinto”. Det är blod och snö och en antydan om att blod är antingen en bristvara eller så finns det för mycket av det. Bildspråket medverkade också till att göra många av karaktärerna så diffusa och obestämda som krävs i en skräckfilm. De skildras i bland bara som silhuetter eller speglingar i fönsterrutor eller i stympade beskärningar.

PQ

   

© Uppsala Filmstudio