Bladerunner

Ridley Scotts Bladerunner är tveklöst en av de mest inflytelserika science fiction-filmer som någonsin skapats. Dess sammansmältning av Metropolis-arkitektur, klassisk skräckfilmsscenografi och 40-talets noir-deckare genererade en solkig futurism vars utseende och atmosfär har inspirerat ett oräkneligt antal efterföljare. Frågan är dock om någon hittills nått upp till förlagans kvalitéer.

Handlingen är välbekant för de flesta. Året är 2019, platsen Los Angeles. Den förfallna staden ligger insvept i ett konstant mörker och ett ständigt strilande regn. En före detta polisman (Harrison Ford) får i uppdrag att jaga upp och likvidera några förrymda replikanter, ett slags högt utvecklade människoro- botar.

Vad är det då som gör att detta verk fortfarande står sig så bra i konkurrensen? Naturligtvis kan man peka på den geniala scenografin, som faktiskt imponerar lika mycket idag som den gjorde 1982. Men trots miljöskildringens framskjutna position så är filmen knappast något tomt bländverk. Där många efterföljare satsat på högljudd action utan hjärna är Bladerunner istället eftertänksam och poetisk. Här finns dessutom religiösa och politiska teman som förmodligen kommer att fascinera så länge det finns åskådare. Idag, då människokloning ser ut att kunna bli verklighet, känns t.ex. frågeställningarna om människans rätt och förmåga att skapa en avbild av sig själv kusligt aktuell.

1993 släpptes en ny version av filmen som låg närmre den som ursprungligen eftersträvats, men som ansetts för ”svårsåld” av filmbolaget. Bland annat så slängdes den berättarröst (som skulle förklara hand- lingen för trögtänkta tittare) på soptippen och framförallt fick filmen ett nytt, öppnare slut. Det är denna version som vi nu har nöjet att åter få visa i det fulla bioformat som en film av denna kaliber förtjänar.

FS