Brazil

Brazil utspelar sig ”någonstans i tjugonde århundradet” eller varför inte ”varsomhelst i tjugonde århund- radet”. Dekor och kostymer (som är en stor och viktig del av filmens innehåll) är både desorienterande och en kompression av vår nutidshistoria. Dataterminalerna t.ex. är designade som teleprintrar från tret- tiotalet, arkitekturen är full av Hitlertidens eller stalinismens pompösa maktsymboler. Affischerna på väggarna leder tankarna både till ”En svensk tiger” och ”Spionen lägger pussel”: ”Loose Talk is Noose Talk”, ”Suspicion Breeds Confidence”, ”Don’t Suspect a Friend – Report Him!”. Annonstavlorna, som likt potjemkinkulisser döljer en utplånad natur, innehåller samma tidlösa lögner som alltid. Teknologin över- huvudtaget är både synnerligen utvecklad och spridd samtidigt som den är märkligt ofullgången.

Huvudpersonen, Sam Lowry, är tjänsteman på ett av dessa ofantliga departement vars enda uppgift är att sortera de onödiga blanketter som andra departement producerar. Han är också en drömmare och filmen består av både hans verklighet och hans drömvärld.

Allteftersom filmen fortgår blir gränsen mellan dröm och verklighet allt finare. När så Sam försöker leva upp till sina drömmars ideal i den totalitära verkligheten leder det naturligtvis till katastrof och, slutligen, till den totala flykten från verkligheten.

Allt detta skildrar Terry Gilliam med en bedövande visuell fantasi och en oerhörd detaljrikedom. Det finns en liten skara filmskapare som i sina filmer skapat en alldeles egen värld för att så mycket tydligare kunna visa upp den verkliga världen. Bland dem finns Tarkovskij, Bergman, Kurosawa. Man får nog fun- dera på om inte Terry Gilliam också hör dit. Han har själv sagt: ”Författare som Lewis Carrol och Jonathan Swift har påverkat mig mycket, med sina skildringar av det absurda och fantastiska. Men de skildrar ju oss själva, i en förvrängd spegelbild av vår tillvaro.” En bättre beskrivning av Gilliams egen filmkonst kan man knappast finna. Terry Gilliam började som satirisk tecknare och även som filmskapare har han behållit den skarpa blicken för missförhållanden och förmågan att drastiskt blottlägga dem. Den spegel han visar oss världen i är inte bara förvrängande, den är också förstorande och fokuserad på de ömmaste punkterna.

NB