Duellen

Har du någon gång kört om en bil och sedan fått en känsla av att fordonet i backspegeln jagar dig? Kan det rentav vara så att föraren har tagit omkörningen personligt och nu är ute efter hämnd? Det är vad som händer när den försynte affärsmannen David Mann kör sin röda Plymoth Valiant genom den amerikanska ödemarken. Föraren i den rostiga tankbilen ger förvisso tecken att det är OK att köra förbi, men det blir likafullt inledningen på en dödlig katt-och-råtta-lek.

Duellen spelades ursprungligen in för TV, med en minimal budget och en inspelningstid på 13 dagar. TV-visningen blev dock en rejäl framgång och den då lovande regissören Steven Spielberg tilläts filma ytterligare några scener för en bioversion. Detta blev startskottet för den kanske mest framgångsrika regissörskarriären genom tiderna och redan här visar Spielberg att han har det handlag som krävs för att trollbinda en biopublik. Handlingen är lika enkel som den är genial och med hjälp av suggestiv musik, oväntade kameravinklar och effektiv klippning skapas en klaustrofobisk stämning som skulle kunna få självaste Alfred Hitchcock att svettas i biosalongen. Bara det faktum att vi aldrig får se föraren i den frustande tankbilen, eller vet något om hans bakomliggande motiv, gör flykten genom öknen infernaliskt spännande.

I grund och botten är Duellen en modern David och Goliath-historia, en ojämn kamp mellan den ensamme mannen och den fruktade jätten. Denna tematik skulle Spielberg komma att återvända till i genombrottsfilmen Hajen, och om man vill man kan man ägna dessa 90 minuter åt att leta efter liknande kopplingar till kommande stordåd. Men Duellen är inte främst intressant på grund av att det är Steven Spielbergs debutfilm. Den står stabilt på egna ben, och det räcker gott och väl att se den som en biljakt utan motstycke. Gör det och jag lovar att du kommer att tveka en gång extra innan du kör om en lastbil nästa gång.

FS