En profet

En profet är ett brutalt och kompromisslöst fängelsedrama som blev en stor framgång, inte bara hemma i Frankrike – där det närmast tog storslam vid Cesar-utdelningen (deras motsvarigheter till Oscars-belöningar). Även regissören Jacques Audiards tidigare filmer har nått internationella framgångar, bland annat här i Sverige där bedragarskildringen Den diskreta hjälten (1996) och gangsterdramat Mitt hjärtas förlorade slag (2005) fick ett utmärkt mottagande.

I likhet med dem centreras En profet kring en huvudperson som tvingas in på våldets väg. 19-årige Malik sätts in i ett brutalt fängelse, där han får lära sig överlevandets pris i en laglös värld där gängtillhörigheten betyder allt. Eftersom han är både korsikan och arab hör han inte hemma någonstans. Hans utsatthet gör honom till ett lätt byte och den korsikanska maffian tvingar honom att mörda en tjallare. Han inser att han har inget val: döda – eller dö själv.

Han blir snart maffiagängets uppassare och börjar snart lära sig fängelsets koder, där hans utanförskap ger honom en unik position att förutse intrigernas utveckling – därav filmens titel. Fängelset skildras som en korrupt hierarkisk plats som omöjliggör rättfärdighet, som tvingar fram grupperingar och tillåter dem att frodas, som accepterar somligas fördelar framför andras såväl som segregation och utslagning. Precis som samhället utanför murarna.

Audiards film är ändå ingen konsekvent realistisk skildring av en hård miljö, utan vi får även följa Maliks inre liv fyllt av samvetskval där den mördade medfången hemsöker honom i hans drömmar. Audiard har uppenbarligen större ambitioner än att enbart förmedla en rå autenticitet, utan det finns även möjlighet att tolka in en viss religiös tematik med kopplingar mellan Muhammed och Malik, vilken ibland får klärvoajanta visioner.

”Miljön etableras effektivt, liksom fånglivets inneboende monotoni utan att berättandet för ett ögonblick blir långrandigt. Tvärtom är nerverna på helspänn hela tiden, oavsett om någon ska dö eller hälla upp en kopp kaffe. […] Tahar Rahim fångar känsligt den komplexa rollfiguren och lyckas från första stund skapa sympati, trots att det egentligen är en rätt osympatisk person. Audiard har här gjort sin tveklöst bästa film där alla bitar faller på plats, både framför och bakom den rörliga handkameran.” (Patrik Andersson, Göteborgs-Posten)

BB