Strangers on a train
USA 1951. Regi: Alfred Hitchcock. Manus: Raymond Chandler, Czenzi Ormonde och Whitfield Cook efter en roman av Patricia Highsmith. Foto: Robert Burke. Musik: Dimitri Tiomkin. Produktion: Warner Bros, Alfred Hitchcock. Svensk Premiär 15/11 1951.
I rollerna: Farley Granger (Guy Haines), Robert Walker (Bruno Anthony), Ruth Roman (Anne Morton), Leo G. Carroll (senator Morton), Patricia Hitchcock (Barbara Morton), Laura Elliot (Miriam Haines), Marion Lorne (mrs Anthony), Jonathan Hale (mr Anthony), Alfred Hitchcock (man som stiger på tåget med en kontrabas). Längd: 100 min (Den svenska censuren klippte ca 1 min).
Hitchcocks värld är en dyster, av ondskan dominerad, värld där ingenting sker av en slump och där inte ens ödets ironi har några möjligheter. Främlingar på tåg är en redogörelse för hur skuldmedvetandet blir gemensamt. Den första scenen med den välvda portalen är ägnad att väcka intresse för filmens stränghet och absoluta moral. Hitchcocks värld är en behavouristisk värld, dess människor är avsiktligt uttryckslösa och förtryckta. De är bildlika egenvärden i en urban värld, som karaktäriseras av t. ex ett sådant metallföremål som en bil, vilken i början rullar genom porten. Främlingar på tåg är synnerligen aktivt gestaltad för att kunna ge filmens inre problem form. Händelsernas drömlikhet är slutlig och mardrömmarna placerade i en påtaglig och livlig stadsmiljö. Upplösningarna och den centrala tvekampen berör endast huvudpersonerna; sålunda förblir den vanvettiga slutstriden mellan Bruno Anthony och Haines i karusellen obemärkt. Den omkringstående folkmassan stirrar på gubben som försöker stanna karusellen. Regissören lyckas exemplariskt förverkliga även långa talscener utan att på ett konstlat sätt utpeka de dramatiska punkterna. Ett genialt prov på detta är Haines samtal med sin hustru i glasburen, där rörelserna hos människorna i bakgrunden på ett utmärkt sätt framhäver det mardrömslika i scenen och de samtalandes fullständiga isolering.
Peter von Bagh i programblad för Sveriges Förenade Filmstudios
De båda männen [Guy och Bruno] kan till en början verka vara sina totala motsatser. Guy är framgångsrik och populär medan Bruno är en enstöring med underliga idéer. Guy med sina ljusa kläder, idrottsframgångar och politiska ambitioner kopplas ihop med rättrådighet och förnuft. Medan Bruno som i sina mörka kostymer rör sig i skuggorna om dagen eller i nattens mörker, styrs av häftiga impulser och irrationella drifter. Det står dock snart klart att de båda snarare kompletterar än utesluter varandra som ett slags Dr Jekyll och Mr Hyde i två personer. Bruno kan ses som en representant för Guys förträngda känslor och hans mörka undermedvetna. I en scen ser vi Guy skrika åt sin fru att han ska döda henne och inte långt därefter ser vi Bruno strypa henne. Den sköra vardagen där ordningen när som helst blockeras av okontrollerbara känslor är ett tema som kan ses i de flesta av Hitchcocks filmer. Han var också mycket road av dubbelgångarmotivet som före Främlingar på tåg t ex dyker upp i The Lodger (Hyresgästen) och Shadow of a Doubt (Skuggan av ett tvivel) och senare i The Wrong Man (Fel man) och Psycho.
Anders Törnqvist i program för Lunds Studenters Filmstudio 1992
PQ