North by Northwest
USA, 1959. Regi: Alfred Hitchcock. Manus: Ernest Lehman. Foto: Robert Burks. Musik: Bernhard Herrmann. Specialeffekter: A. Arnoild Gillespie, Le Leblanc. Design förtexter: Saul Bass. Arkitekt: Robert Boyle, William A. Horney, Merrill Pye, Henry Grace, Frank McKelvy. Längd: 136 min. Svensk premiär: 19/10 1959.
I rollerna: Cary Grant (Roger Thornhill), Eva Marie Saint (Eve Kendall), James Mason (Phillip Vandamm), Jessie Royce Landis (Clara Thornhill), Leo G. Carroll (professorn), Philip Ober (Lester Townsend), Josephine Hutchinson (Mrs. Townsend, hushållerska), Martin Landau (Leonard), Adam Williams (Valerian), Edward C. Platt (Victor Larrabee), Philip Coolidge (Dr. Cross), Doreen Lang (Maggie, Rogers sekreterare), Edward Binns (captain Junket), Les Tremayne (auktionist), Robert Ellenstein (Licht), Alfred Hitchcock (man som missar buss). Längd: 136 min.
Många av Alfred Hitchcocks bästa filmer handlar om tillvaron ur ett drömperspektiv även om den fysiska gestaltningen av själva spelplatsen kan te sig nog så verklighetsförankrad. I sista minuten skildrar en verklighet ur ett mardrömsperspektiv, där själva bildspråket och fotot skapar en ram av knivskarp realism. Huvudpersonen Roger Thornhill förväxlas genom en serie tillfälligheter med en annan gestalt och inte nog med det. Denna fiktiva person, man kan kalla honom filmens "MacGuffin", jagas av sinistra krafter vilket försätter den manlige hjälten i en serie situationer som hämtar hela sin logik ur mardrömmen.
Ett berömt exempel är när han skall ha ett avtalat möte vid en korsväg ute på prärien. Till en början verkar allt som normalt. Små händelser passerar som det brukar på ett sådant ödsligt ställe. Ett litet flygplan hörs i fjärran och det förefaller också normalt men omärkligt börjar verkligheten skruvas mot det overkliga. Planet som håller på med ett besprutningsjobb verkar inte som det borde vara. Det finns inga åkrar där det håller på och hjälten börjar känna oro. Plötsligt börjar det närma sig honom och han upptäcker att han nu är ett jagat villebråd för det allt mer mordiska flygplanet som attackerar honom och det börjar se kritiskt ut. Ändå löser sig ändå hela situationen på ett lika överraskande sätt som hämtat ur drömmens logik. Så håller det på för att kulminera med scenerna på de stora presidentmonumenten Mont Rushmore, även det en gestaltning av en klassisk mardrömsliknande upplevelse som kanske de flesta någon gång upplevt i drömmen.
Sedan kan man förstås se själva slutscenen som en ironisk knorr på allt det drömska som byggt filmen.
PQ