The Limits of Control

Jim Jarmusch är tillbaka. Mästerregissören som berikat världen med filmer som Down by Law, Dead Man och Ghost Dog, har nu kommit med ännu en originell film till samlingen. Med The Limits of Control banar han ny väg för sitt filmskapande.

Handlingen är enkel, eller kanske är det tvärtom. En man får ett inte helt rumsrent uppdrag. Det är en situation som måste tas omhand. Så mycket förstår vi. Mer information än så får vi inte till en början. Mannen reser till Spanien. Där får han, genom att byta tändsticksask med ett antal personer, olika ledtrådar till vart han ska bege sig. Vi vet aldrig vart han är på väg.

Formspråket i filmen är lågmält och i det närmaste suggestivt. Den tystlåtne mannen rör sig genom mer eller mindre folktomma miljöer och endast har sparsamma, ibland nästintill obefintliga, samtal med människorna han möter påminner en hel del om Aki Kaurismäkis filmer. Jarmusch har också valt att referera just till en av den finländske kollegans filmer i en av dialogerna (eller kanske snarare monologerna) i The Limits of Control. Men här finns även referenser till både Orson Welles och Alfred Hitchcock.

Recensenterna står oeniga, vissa är överväldigade, vissa är inte alls så förtjusta. Många verkar också lite förvirrade av Jarmusch vägval här. En av recensenterna som rekommenderar filmen höjer samtidigt ett varnande finger och menar att ”det gäller att vara förberedd på något som plogar på i maklig takt en bit bredvid mittfåran”. Ta med er det när ni ser den här filmen. Det är en bra film som kräver en hel del av sin publik. Jarmusch har tagit ett nytt steg i karriären och det ska bli intressant att se vart han går härnäst.

KÅH