Mary & Max

Mary och Max är brevvänner. Två udda personer som funnit varandra av en slump trots att de bor på olika kontinenter. Mary Dinkle är en ensam 8-åring som bor i Melbourne som skickar iväg ett brev till USA på måfå till någon, vem som helst. Brevet landar hos Max Horovitz i New York, en man i sina bästa år som har stora sociala svårigheter. Vi får följa dem båda, under en period som sträcker sig över 20 år, via deras brevväxling.

Regissören Adam Elliot som också ligger bakom den Oscarsbelönade kortfilmen Harvei Krumpet från 2003, har i sin långfilmsdebut skapat en animerad pärla som är något av det charmigaste jag har sett på länge. En sådan film man liksom förälskar sig i. Hans lergubbar tenderar att beröra publiken på djupet. Misstolka nu inte det jag skriver. Elliots filmer är inte gjorda för de allra minsta och handlingen är inte gullig i överkant. Charmen ligger snarare i hur dessa båda stackars utsatta figurer klarar av sin gråtunga vardag och tar sig fram i livet trots svårigheterna de lever med och råkar ut för. Hur de hittar tröst hos varandra trots att det genom åren blir en del missförstånd mellan breven. Det är sorgligt, roligt, vackert och fult, allt på en gång. Det är en film som rymmer många känslor, en ovanligt mänsklig leranimation.

Mary & Max bygger till viss del på en sann historia. Australiensaren Elliot har själv brevväxlat med en ”Max” under 20 år. Regissören har dock inte valt att porträttera sig själv som den andre parten i historien.

KÅH