Metropia

Ordet 'metropia' är förstås en kombination av 'metro' och 'utopia' eller 'dystopia'.

Det är i mellanrummet däremellan som Tarik Salehs märkliga animerade film utspelar sig. I ett framtida Europa som på papperet skulle kunna vara en idyll - ett kosmopolitiskt, gränslöst Europa där alla städers tunnelbanenät kopplats ihop till ett enda stort nät som ger passagerarna möjlighet att snabbt och bekvämt resa mellan kontinentens olika metropoler. Men det är i själva verket en värld där allt förlorat sin färg, bokstavligen eftersom alla miljöer blivit glåmigt gråbruna, och det känns som om det regnar jämnt. Roger som bor i Farsta känner på sig att något är fel. Alla reklamfilmer på TV verkar handla om mjällschampo. Han vågar inte åka med tunnelbanan eftersom han hör röster i huvudet när han gör det. Han cyklar istället. Den mystiska kvinnan från schampooreklamen dyker upp och avslöjar för honom att han är på rätt spår. Rösterna i hans huvud är inte inbillning utan planterade där liksom i alla andra resenärers huvuden. Det har något med mjällschampot att göra. Och med hur Europas sköna nya värld styrs.

Metropia är en dystopisk framtidsskildring i klassisk tradition, med dunkla konspirationer ovanifrån för att styra människors liv i detalj utan att de själva är medvetna om det. Ovanligt är det dock att se denna bild av framtiden skildras med hjälp av animation, och en animation av ett i sig ovanligt slag. Många av teckningarna bygger på foton vilket bland annat gör att man plötsligt känner igen glimtar från Stockholms tunnelbanestationer. Även människofigurerna bygger på riktiga människor som fått överdimensionerade huvuden och ögon. Rösterna är på engelska vilket förmodligen beror på blandningen av svenska och utländska skådespelare, men det understryker också känslan filmen ger av en anonym värld där inte bara gränser suddats ut utan också alla nyanser och all egenart.

EL