Micmacs

Jean-Pierre Jeunet har inte försökt göra en ny Amelie från Montemartre, snarare har han återvänt till bildspråket, miljöerna och det udda persongalleriet från en av hans tidigare filmer, Delikatessen. Fantastiskt, eftersom Delikatessen är en av 1990-talets absolut bästa filmer, om du frågar mig.

Livet har inte varit någon dans på rosor för Bazil. När han var liten dog hans pappa av en landmina och som vuxen förlorade han allt efter att ha fått en förlupen kula i huvudet. En kula som tillråga på allt gör att han kan dö när som helst. Men skam den som ger sig. Bazil ska hämnas. Både sin fars död och sitt eget förlorade liv. Av en slump kommer han i kontakt med ett gäng udda figurer som lever i utkanten av samhället. De nya vännerna välkomnar den hemlöse Bazil till soptippen där de skapat sig ett kollektivt boende och de backar inte för att hjälpa honom i hans hämnd.

Den här filmen är lite spretig, eller ja, det spretar hej vilt. Dessutom är de två farbröder som Bazil ska hämnas på förvillande lika varandra (kan i och för sig vara ett medvetet drag). Kan man bortse från det, eller om man lyckas skilja gubbarna åt, är det här en mycket underhållande satir om vapenindustrin. Själv sväljer jag den med hull och hår. Jean-Pierre Jeunets filmer är så otroligt detaljrika att varje scen är en fröjd för ögat. Trots det på pappret tunga ämnet är Micmacs en lättsam historia, ett rent nöje.

KÅH