Såsom i en spegel

I år är det 50 år sedan som Såsom i en spegel hade premiär. Den är Ingmar Bergmans första film i det som kommit att kallas hans "trilogi". De andra två är Nattvardsgästerna och Tystnaden, vilka kommer på Filmstudion så småningom. Begreppet trilogi kan kanske ses som lite konstlat eftersom man sällan i förväg planerar att ett verk som fortfarande bara finns på papperet skall smälta samman i en helgjuten helhet. Ändå kan man se de tre filmerna så även om de uttrycker teman gemensamma för Bergmans hela produktion. Det är bl. a. sökandet efter en gud eller gudomlighet man egentligen inte tror på men ändå förväntar sig ett teckan av som ett bevis på att det trots allt finns en övervärdslig storhet. Här kan detta kanske stavas kärleken som på olika sätt till sist uppenbaras för dessa fyra sinsemellan aparta människor som lever i ett sökande efter något. Det hela ställer också frågor om det meningsfulla i konsten. Ett tema Bergman ofta återvänt till. För författaren David blir hans skrivarskap något av ett hinder. Det är den dunkla spegel som titeln antyder, vilken står i vägen för den sanna uppenbarelsen av kärleken i en utomsinnlig makt, vad man nu väljer att kalla den.

Såsom i en spegel är som sig bör analyserad på både längden och tvären och bredden och djupet utifrån dessa utgångspunkt i rader av mer eller mindre djupsinniga analyser. Det finns ett par andra aspekter som man kan fundera närmare på. En är motivet med tapetmönstret som får liv (filmens arbetstitel var Tapeten). Det har visat sig vara ett motiv med rötter i Bergmans barndomupplevelser i mormors hus på Trädgårdsgatan i Uppsala. I en tidig programtext för ett av sina teaterstycken beskriver han inlevelsefullt denna magiska miljö ur en en liten pojkes föreställningsvärld. Mycket av hans beskrivning finns långt senare som ett tydligt eko i Fanny och Alexander men här i början av 1960-talet finns detta stycke barndomstapet med som en form av en port mellan två världar. Jag tror att detta var något som Bergman var mycket attraherad av. Hans allra första teateruppsättning var Sutton Vanes teaterstycke Outward Bound som på mycket konkret sätt handlar om detta. Tron på att det finns korrespondenser mellan olika världar och att det går att finna en förbindande länk mellan dessa kan bli ett svar på en evig existentiell fråga om det finns ett utomsinnligt väsen man kan kalla Gud. Den andra aspekten är att Karin på ett objektivt sätt kan kallas sinnessjuk när hon på slutet transporteras bort i helikopter. Men är hon inte också den evige dåren i Kristus som just genom detta tillstånd är förmögen att se något som inte andra, de "friska", kan se?

PQ