Biutiful

Det är ingen munter film han har snickrat ihop, mexikanen Alejandro González Iñárritu. Inte den här gången heller. Mannen som tidigare gett oss filmer som Amores Perros, 21 Gram och Babel, har nu gjort en film som skulle stå sig bra i konkurrens med vilken brittisk diskbänksrealistisk film som helst, trots att britterna länge stått som odiskutabla mästare inom genren. Faktum är att filmen skulle kunnat utspela i vilken brittisk industristad som helst, lika väl som i Barcelona.

Det handlar om Uxbal, en man som livnär sig och sina barn på sysselsättningar i den halvkriminella gråzonen. Hans livssituation är på väg utför, i raskt takt, och det finns inget ljus i slutet på tunneln. Vi kastas rakt in i Uxbals liv och det blir nästan omöjligt att värja sig från de problem han ställs inför. När det känns som att han har nått botten, så visar det sig att det finns ännu fler trappsteg nedåt. Trots att detta nog egentligen inte är en särskilt sympatisk person, så är det svårt att inte engagera sig i hans öde och önska att han ska få lite medgång någon gång.

Kameleontskådesplearen Javier Bardem är, som vanligt, utmärkt i sin rollprestation som den problemtyngde Uxbal. Övrig skådespelarensemble storspelar också i filmen. Jag är inte jätteimponerad vare sig av Babel eller 21 gram, men Biutiful klappar till på riktigt, och det känns. Iñárritu har hittat hem. Han lyckas balansera precis innanför gränsen till att filmen blir för jobbig att se, en konst som jag i min enfald trodde att britterna var de enda som behärskade. Istället för outhärdlig är detta en riktigt, riktigt bra film. Den berör, den gör ont och den får i alla fall mig att med spänning invänta vad Iñárritu kommer med nästa gång.

Muntert är det inte, men det ska det heller inte vara i den här genren. Och Biutiful är en diskbänkshistoria i världsklass!

KÅH