Den glädjelösa gatan

Det är mörkt. Det är kallt. Det är Wien 1921. Kejsardömet har fallit, allt är förlorat. De som hade det gott har blivit fattiga, de som var fattiga har blivit ännu fattigare. Kroppen och bedrägeri är nästan det enda som finns kvar att tjäna pengar på. Slaktarn byter kött mot sex, pälsaffärer gömmer hemliga bordeller. Bakom stängda dörrar rumlar dom som lyckats sko sig på andras olycka.

Greta Garbo är dottern till en statstjänsteman som kommit på obestånd. Hon försöker klara familjen dag för dag, men svimmar i brödköer och är blek som en TBC-patient. När han förlorar sitt jobb ser hon ingen annan utväg än…

Asta Nielsen är dottern till en arbetslös man som går med träben efter kriget. Hon blir sviken av sin fästman, rymmer från honom och fadern, och hamnar till slut på samma ställe som tjänstemannadottern.

Garbos klänning som nästan-prostituerad täcker i princip ingenting. Slaktarn hånskrattar åt mänskliga tragedier nere i sin köttkällare. Valeska Gert, larger-than-life kabaretkomiker från Berlin, som bordellföreståndaren gör sina groteska grimascher som bara hon kan.

Det är lite som en Otto Dix-målning fast i svartvitt. Håren och kjolarna är förstås lite för korta för 1921; filmen spelades in 1926.

Mitt i alltihop stegar två förnumstiga amerikanska rödakors-arbetare omkring för att ta sig en titt på misären som dom kommit för att lindra. Den mest idealistiska av dom blir inackorderad hos statstjänstemannen för att spara pengar, och träffar där den bleka dottern.

Den unge idealisten spelas av Einar Hansson, en annan svensk som kom till Hollywood tillsammans med Mauritz Stiller och Garbo efter att ha medverkat i Den glädjelösa gatan. I Sverige hade han bl a titelrollen i Gunnar Hedes saga 1923 efter En herrgårdssägen av Selma Lagerlöf, regisserad av Stiller. Till skillnad från Garbo kom hans karriär att sluta istället för att börja i Hollywood. Han hann vara med i några filmer där, bl a två med Pola Negri, innan han omkom i en bilolycka i Santa Monica 1927. Han var 28 år gammal.

EL