Hamlet

Recension i Dagens Nyheter 1921:

Ett av Tysklands största filmevenemang under det senaste året lär Asta Nielsens inspelning av Hamlet ha varit. Inte Shaksperes [sic] Hamlet för all del, utan en helt annan, grundad på källstudier av en amerikansk professor, som därvid uppdagat att Hamlet var en kvinna. Det är det man får se på Olympia i Urban Gads [sic] iscensättning.

Asta Nielsens Hamlet är en ganska kuriös filmskapelse. Hon är ju en ovanligt skicklig filmskådespelerska, och hon har lydiga instrument i sitt egendomligt fula, men sällsynt uttrycksfulla ansikte och sin ormlikt slanka gestalt, som gör sig förträffligt i svarta trikåer. Utan att alls ingå på skillnaden mellan Asta Nielsens och den amerikanske professorns Hamlet och den som Shakspere [sic] givit oss, kan man konstatera att trots enskilda scener, som återges med fulländad och virtuos konst, verkar denna kvinnliga Hamlet ganska beklämmande. Det hela blir nästan väl neurasteniskt och hennes divafasoner störa i hög rad. Men hon har en utmärkt vacker plastik och rör sig med spänstighet och grace. Om spelet för övrigt är inte mycket att säga. Eduard v. Winterstein är en bra Claudius under det att Lilly Jacobsons Ofelia är outsägligt ledsam. Det bästa i filmen är uppsättningen, i synnerhet den arkitektoniska inramningen, samt uppbyggandet av en del scener, där Hamlets svarta figur är vackert inkomponerad i omgivningen.

Sign. Marfa [Elsa Danielson] Dagens Nyheter 21.11.1921

---

Från bloggen Modärna tider 2009 (modarnatider.blogspot.com):

Den här filmversionen utgår från pjäsens ram men behandlar den mycket fritt. Det är ironiskt nog att göra en stumfilm av en teaterpjäs; när man tänker på det så är teater och stumfilm varandras motsatser. Det första bygger i hög grad på ordet, det andra nästan helt på bilden.

Idén om att Hamlet egentligen var en förklädd kvinna, tydligen på fullt allvar framförd av en amerikansk litteraturforskare, får förklara diverse mood swings och halvhjärtade handlingar hos karaktären. Asta Nielsen, som har en hyfsat androgyn framtoning, går fint i land med detta och har en subtil komisk tajming i sina sparsmakade ansiktsuttryck och ”manliga” kroppsspråk.

Hon sveper dramatiskt genom medeltidsborgarna, mager, svartklädd och svartögd i en fladdrande slängkappa som en kvinnlig version av Conrad Veidt. (Lustigt nog blev Conrad Veidt i början av sin filmkarriär vid något tillfälle beskriven som ett slags manlig version av Asta Nielsen!)

Man tycker väl att Hamlets bästa polare Horatio vid nåt tillfälle borde ha genomskådat förklädseln, men det får man acceptera som poetic licence. I filmen är Hamlet förstås förälskad i Horatio, men kan inte agera på det, vilket borgar för en del scener som samtidens publik mycket väl kunde uppfatta som förtäckt homoerotiska om dom ville. Asta Hamlet kastar hjärtskärande trånande blickar på en aningslös Horatio som lagt sig att vila med huvudet i hans/hennes knä. Han/hon gör en uppgiven, avvisande gest när Horatio pekar entusiastiskt efter en vacker flicka. Inte förrän i slutet förstår han hur det ligger till, men då är det ju som alla vet för sent.

Alltihop inramas av textskyltar med stor, tung, svart frakturstil som skulle gjort Guy Maddin grön av avund.

En fullständig jättetysk make over av det engelska kulturarvet. Coolt.

---

---

Som förfilm visas ett fragment ur den i övrigt förlorade Filmprimadonnan av Urban Gad (1913). En metafilmmelodram som ger en del intressanta inblickar i hur filmer blev till i början på förra århundradet. För att lättare följa handlingen bör man läsa programbladet som finns att ladda ner på Filmstudions hemsida.