Himmel över Berlin

Vilken är den bästa film du har sett? Denna fråga är lika ofrånkomlig som den är omöjlig att besvara. Svaret varierar naturligtvis från dag till dag, beroende på allt från sinnesstämning till väderlek. Men bland alla de titlar som flimrar förbi i hjärnan när jag pressas mot väggen av någon frågvis cineast finns helt klart Himmel över Berlin.

Vanligtvis väljer jag dock att inte nämna Wim Wenders mästerverk i detta sammanhang, av den enkla anledningen att jag har svårt att svara på den ofrånkomliga följdfrågan; Varför? Vad är det egentligen som gör denna film så fantastisk? Naturligtvis skulle jag kunna peka på det tidlösa i berättelsen om änglarna som vandrar bland människorna – lyssnar på deras tankar och vittnar om deras liv – men till slut väljer kärleken framför evigheten. En i grunden klassisk saga, berättat bortom alla konventioner för traditionellt filmskapande.

Jag skulle naturligtvis också kunna nämna det utsökta fotot, som tar andan ur en redan i inledningens hisnande inflygning över det delade Berlin och som sedan svävar fram genom staden på ett sätt som får även oss åskådare att känna oss som änglar. Kanske skulle jag berätta om några oförglömliga scener, som den i biblioteket, där det samlade sorlet av människornas tankar växer till en kör av röster. Eller kanske sekvensen när ängeln Damiel möter sin älskade Marion på en rockklubb där Nick Cave sjunger sin ångestladdade ”From her to eternity”. Jag skulle till och med kunna göra ett försök att förklara hur ord, musik och bilder samverkar till att skapa ett meditativt flöde som man som åskådare sänks ner i likt ett varm, välgörande bad.

Allt detta skulle jag kunna svamla om, utan att komma i närheten av att beskriva storheten med Himmel över Berlin. Kanske borde jag nöja mig med att säga att det är en mycket vacker film. Vissa dagar den vackraste jag sett.

FS